Blog
Blog

EPALE-intervju: Otto Scharmer - För att ändra på ett system krävs modet att ta steget ut i det okända

Vad är vår viktigaste roll som pedagoger? Jag tror att det är att aktivera skapande sociala fält.

EPALE interview: Otto Scharmer - To change a system you have to have the courage to step into the unknown

Den viktigaste utmaningen idag är hur vi hanterar disruption, inte genom att titta bakåt utan genom att bli medveten om de nya möjligheter som väntar på att födas.

För att ändra på ett system krävs modet att ta steget ut i det okända”, säger Otto Scharmer i vår intervju med huvudtalaren på konferensen EPALE 2021. “Unknown”. Plötsligt inser jag vad U:et i hans U-teori står för. “Detta steg i riktning framåt är den verkliga essensen av ledarskap,” fortsätter han. Det tog ett tag innan jag förstod att Scharmer använder ordet “ledarskap” på ett annat sätt än hur vi oftast tolkar det.

I boken “Theory U. Leading from the Future as it Emerges” säger han “när jag använder ordet ‘ledare’ menar jag alla människor som skapar förändring eller ger form åt sin framtid, oavsett om de har någon formell position i institutionella strukturer.” Med boken vill han beskriva en social teknik för transformativ förändring som låter ledare i alla samhällsskikt, även i våra egna liv, övervinna de utmaningar som väntar. “För att nå sin högsta kapacitet är det ofta nödvändigt att ledare lär sig att arbeta utifrån sin högsta tänkbara framtid, snarare än hela tiden sitta fast i mönster från det förflutna”, tillägger Scharmer.

Hmmmm... väldigt spännande.

Otto Scharmer är författare och aktionsforskare, som samskapar vägar till transformation åt individer, institutioner och större system. Hans innovationer förmedlas inom infrastruktur för inlärning och ledarskap genom föreläsningar på MIT, MITx u.lab, Presencing Institute, och innovationsprojekt tillsammans med organisationer inom näringsliv, myndigheter och civilsamhälle runt om i världen. Se hans biografi.

I sin bok “Theory U: Leading from the Future as it Emerges” uppmanar Otto Scharmer oss att se världen på ett nytt sätt. Nyckeln till det vi skapar är vad vi ger uppmärksamhet åt, och hur, både individuellt och kollektivt. Ett hinder för denna närvarande uppmärksamhet är det som Scharmer kallar vår blinda fläck, den plats inom oss som var och en av oss verkar utifrån. Att bli medveten om sin blinda fläck är avgörande för att nå de djupgående systemförändringar som behövs både i näringslivet och samhället idag. Genom en U-formad rörelse lär vi oss att bli medvetna om vårt verkliga Jag, hitta vår blinda fläck och fästa uppmärksamhet på ett sådant sätt att det blir möjligt för oss att uppleva hur sinnet, hjärtat och viljan öppnas. Detta holistiska öppnande är en medvetandeförändring, som gör det möjligt för oss att lära oss av framtiden medan växer fram, och även förverkliga denna framtid i världen.

För denna intervju har Nationella supporttjänsten för EPALE i Belgien Flandern samarbetat med “journativisten” Mischa Verheijden, medgrundare till Re-story i Belgien/Flandern. Intervjun finns även på nederländska på Re-storys hemsida.

Dags att ställa några frågor till honom.

Vad är den stora idén bakom teori U?

Den stora idén är att verklig förändring i världen endast kan skapas genom att förändra den inre plats som vi verkar ifrån, inte bara individuellt utan även i kollektiv handling som grupper, organisationer och större system.

Hur kom du fram till teori U?

Främst genom 2 metoder. Jag har intervjuat och lyssnat i fält på många människor som arbetar med förändring, pionjärer, personer som skapat något nytt inom vetenskapen, näringslivet eller i samhället. Teori U bygger på resultaten av konsultarbete och aktionsforskning tillsammans med ledare för gräsrotsrörelser, globala företag och NGO:er, bland annat Alibaba, Daimler, Decurion, Eileen Fisher, Federal Express, Fujitsu, GlaxoSmithKline, Google, Hewlett-Packard, McKinsey, Oxfam och andra grupper med flera intressenter. Den andra metoden är att jag själv, som aktionsforskare, har deltagit i många förändringsinitiativ.

Genom att verkligen lyssna på dessa innovatörer fann jag att många av dem på ett djupare plan hade en gemensam berättelse om vad förändring verkligen innebär. Och det var något helt annat än den “officiella berättelsen”. Den djupare berättelsen har att göra med det “inre tillståndet”. En av dem sade: “Framgång i en insats beror på det inre tillståndet hos den person som utför den.”

Enkelt uttryckt kan man säga att hur framgångsrik jag blir som förändringsskapare beror på den inre plats som jag agerar utifrån. Jag insåg då att när vi forskar på förändring inom ledarskap, inom företag till exempel, så vet vi allt om vad ledarna gör, och vi vet mycket om hur de gör det och vilka processer de använder, men vi vet mycket lite om den inre platsen som de agerar utifrån. Det vill säga, de djupare källor som deras handlingar springer ur, men som även deras tankar, deras uppmärksamhet och deras samtal har sin grund i. Detta gjorde att jag började lägga märke till dessa djupare, inre tillstånd. Idag beskriver jag dessa tillstånd i form av 3 kapaciteter: öppet sinne, öppet hjärta och öppen vilja.

Vad menar du med det?

Ett öppet sinne är förmågan att sätta stopp för vanan att döma. Det handlar om att se saker med nya ögon. Att hålla tillbaka ens vanemässiga sätt att värdera saker och ting och därmed öppna upp sig själv för ny information.

Ett öppet hjärta är något annat. Det är förmågan att känna empati. Det är förmågan att betrakta ett problem ur en synvinkel som inte är din egen, utan genom någon annans ögon och erfarenheter. Det kan vara din student, din partner, en överordnad, en motståndare… Jag arbetar mycket med institutioner där det finns många intressenter, med myndigheter och företag… Men alla utmaningar inom ledarskap idag delar i princip samma kännetecken. För att klara ett sådant arbete måste man kunna hitta rätt väg i komplexa situationer med många intressenter. Enda sättet att göra det är att först ha förmågan att se på ett problem ur en annan synvinkel än din egen, genom alla de olika intressenternas ögon. Detta är den enda möjligheten att fungera effektivt i vilken situation som helst idag. Detta är vad jag menar med ett öppet hjärta.

Öppen vilja är i grund och botten förmågan att släppa taget och låta ske. Att släppa tag om alla avsikter, identiteter och den som vi tror att vi är, och därmed skapa nya möjligheter. Det är även så vi lär oss. Naturligtvis är det väldigt svårt, men jag tror att dagens värld, den värld som vi rör oss mot, kräver att vi väcker liv i vår självsäkerhet att agera. Detta är ett annat sätt att beskriva den öppna viljan. Att väcka liv i vår förmåga att ta steget ut i det okända. Den som arbetar med ledare idag blir kanske förvånad av att se hur många ledare det finns, även på den allra högsta nivån, som tvivlar på sig själva. Vi ser dem som så framgångsrika, men att arbeta med inre barriärer och därmed kunna röra sig in på ny mark är alltid viktigt, inom ledarskap och i samhället.

Vi lever i ett årtionde som präglas av aldrig skådade förändringar, där gamla saker förändras eller dör, och nya sätt att agera föds, och det gör det till en absolut avgörande förmåga att kunna släppa taget, ta steget ut i det nya och aktivera vårt självförtroende i handling.

Vill du veta hur jag vet det jag vet? Som aktionsforskare är mitt svar på den frågan mycket enkelt. Du kan bara veta när du kan skapa det. Den här sortens forskning är inte av det traditionella slaget, där “jag vet när jag kan observera det”, där det finns en hypotes och ett material som går att observera. Sådant är fortfarande en del av det, men som aktionsforskare finns det även ett annat kriterium. Du vet endast när du kan göra det. Huruvida någon har kapacitet att förändra den inre plats som de agerar utifrån, genom att öppna sitt sinne, sitt hjärta och sin vilja, går alltså bara att veta om de verkligen gör det.

Theory U

Går det att skapa miljöer där människor får hjälp att lära sig den processen?

Jag anser att vår största utmaning, inte bara som ledare eller ens som individer, utan som samhälle, som civilisation, är att lära oss hantera disruption. Att lära oss hantera disruption på ett sätt som inte är reaktivt eller bestäms av vårt förflutna, utan som låter oss verkligen omfamna nuet. Hitta sätt att släppa taget om gamla mönster som inte längre ger oss något, och bli medveten om de nya möjligheter som väntar på att födas. Detta är en kapacitet som är själva hjärtat i ledarskap och förändring, och dessutom hjärtat av utbildning och inlärning idag. Det jag försöker bidra till är just att skapa dessa miljöer.

Vad betyder disruption för dig? Det ordet används ofta när ny teknik börjar ta plats. Till exempel det som AirBnB inneburit för hotellbranschen. Men jag anar att du menar något annat?

Ja, det stämmer. Vad är essensen av disruption? Det betyder att något tar slut och dör och att något annat tar vid. Det betyder i grund och botten att framtiden är något annat än det förflutna. Frågan blir därför, vad vi måste släppa taget om och hur vi blir medvetna om de nya möjligheterna? Eller ska vi bara hålla oss fast vid gamla mönster, ända tills förändringen kastar sig över oss och gör oss till offer för utvecklingen? Sett ur den synvinkeln har disruption också med teknik att göra, men tekniken är bara en disruptionsfaktor. Det handlar om mycket mer än bara teknik. Jag har besökt många länder och samhällen under de senaste årtiondena, och i alla dessa länder och samhällen har jag sett andra stora krafter i rörelse, särskilt tre stora klyftor: den ekologiska klyftan, den sociala klyftan och den andliga klyftan. Den ekologiska klyftan

beror i grund och botten på att vi har tappat kontakten med naturen, vilket tar sig uttryck i klimatkrisen, förlusten av biologisk mångfald och alla symptom på dessa som vi känner till. Den sociala klyftan beror i grund och botten på att vårt “jag” saknar kontakt med den andre. Detta tar sig uttryck i polariseringen, i alla de fruktansvärda symptomen på systemisk rasism, utanförskapsmekanismer och många andra former av konflikt och separation. Det är en andra uppsättning av fenomen. Sådant är mer märkbart här i USA, men samma sak pågår även i Europa. I USA ser vi tydligt - kanske med några års försprång - ett samhälle som håller på att falla sönder. Något som en gång var en helhet, en plats för gemensamt liv, som faller i bitar. Endast bubblor kvarstår, som förlorat förmågan att verkligen relatera till varandra och samtala med varandra. Frågan är hur vi kan återuppbygga dessa grunder att stå på och få kontakt med varandra, genom bubblorna.  Den tredje klyftan är den andliga klyftan. Detta handlar om bristen på kontakt mellan vårt “jag” och “Jaget”. Mellan “jag”, det vill säga den person som jag är idag, och vårt “Jag” (med stort J), det vill säga vår allra högsta potential, den person som jag skulle kunna bli imorgon. Dessa två jag har förlorat förmågan att relatera till varandra, att vara i samklang med varandra och att “känna” varandra. I livet tar det sig uttryck i brist på energi, kanske depression eller utbrändhet. Det finns en hel uppsättning psykiska hälsoproblem som växer sig allt starkare, inte bara på grund av den pågående pandemin. De fanns där redan förut, i mycket högre grad än vad som brukade erkännas, men särskilt genom sociala medier och dylikt framstår det nu som ett mycket tydligt fenomen, även bland skolungdomar. Det är nästan universellt, nästan alla länder har samma problem i varierande grad.

Dessa tre klyftor utgör de krafter som skapar disruption i vår levnadsmiljö. Disruption betyder alltså att miljön som vi lever i förändras på ett grundläggande sätt och att våra behov utvecklas i takt med det. Vi som arbetar med att skapa miljöer för inlärning måste alltså förhålla oss till det. Vi måste nå fram till den punkten och anpassa oss till det.

Håller du med om att den ekologiska klyftan och den sociala klyftan har sina rötter i den andliga klyftan? Måste vi arbeta på den andliga klyftan först innan vi löser de andra problemen?

Ingenting av det som jag nämnde just nu är nytt. Det enda som är nytt är att de här sakerna har förstärkts så mycket. Vi har känt till dem i minst 100 år, i vissa fall mycket längre än så. Och vad har vi gjort, i det västerländska samhället? Vi har skapat ett departement för varje problem. Vår respons går ut på att lösa ett problem i taget: miljöfrågor, utbildning, sociala frågor… jag tror att vår främsta lärdom från de senaste 100 åren och mer är att just det inte fungerar. Det bygger på att symptomen ska hanteras en sak i taget och utan koppling till varandra. Men i verkligheten - som vi har sett på senare år - går det inte att lösa miljöproblemen utan att ta hänsyn till rättvisefrågor, och så uppstår klimaträttvisa. Och de två problemen går inte att lösa om vi inte kopplar ihop dem, om vi inte hjälper till…. Varför har vissa av oss för mycket och överkonsumerar, medan andra inte har tillräckligt? Visst, det har att göra med hur ekonomin är organiserad, men det har också en andlig dimension, precis som du antyder. 

Med en andlig dimension menar jag vår förmåga att ta kontakt med våra djupare källor. Något som ligger mycket närmare kärnan. Allt förändringsarbete, allt riktigt djupgående förändringsarbete, handlar i grund och botten om att medvetandet ska förflyttas från ego till eko. Som aktionsforskare ville jag bli en del av aktionsforskningsvärlden, som grundades av Kurt Lewin. Inom den disciplinen ingriper forskaren själv i forskningen. Detta bygger på förförståelsen att det inte går att förstå ett system om du inte själv förändrar det. Det är nödvändigt att själv delta. Detta är grunden för aktionsforskning och aktionsinlärning idag. Det är även därför det är så viktigt i skolan. Detta gjorde att jag kom till USA, till MIT.

Medan jag vidareutvecklade arbetssättet - och nästan allt som jag lärt mig under de senaste 20 åren eller så - upptäckte jag en annan princip. Det går inte att förändra ett system utan att transformera medvetandet. Du måste förändra den inre plats som du agerar från, din egen mentala inställning. Om vi inte kan förändra den mentala inställning som vi kollektivt utagerar, alltså det faktiska system som vi ser omkring oss, då blir resultatet endast mer av samma sak. Det är alltså den andra principen: det går inte att förändra systemet utan ett förändrat medvetande.

Frågan för oss alla, vi som undervisar, skapar och vårdar miljöer  för inlärning, blir alltså "hur gör man det?’

Och då är vi inne på den tredje grundprincipen i teori U och medvetenhetsbaserad systemförändring: det går inte att nå medvetandeförändringar om inte ett system först kan känna av och få syn på sig självt. I det gamla systemtänkandet skulle man ha sagt “om inte ett system först kan få syn på sig självt”. Och därför lider världen fortfarande av en klyfta mellan vetande och görande. Till exempel: “Jag är expert och jag kan se att ett system är trasigt, och då ser jag till att systemet får syn på sig självt”. Men vi vet nu att det inte räcker! Ta ett exempel: vi vet hur klimatkrisen skulle kunna lösas imorgon, och vi har tekniken som krävs, men implementerar vi lösningarna? Nej! Kunskapen finns alltså i huvudet, men den omsätts inte i handling. Det finns en separation mellan dem. Om ett system uppvisar en sådan separation mellan “huvud” (kunskap) och “händer” (handling) är det “hjärtat” som är hävstången.

“Vi måste få systemet att se sig självt” innebär att det fortfarande sitter fast i huvudet (kunskap). Det når inte fram till handen (handling). Därför säger vi istället att vi måste få systemet att känna av och se sig självt. Känna av innebär känsla. Endast om jag känner smärtan hos andra i systemet - de utestängda, marginaliserade och så vidare - blir det möjligt att aktivera de djupare källor till kollektiv kreativitet som krävs för att hantera vår situation idag. Vi måste alltså bryta ner barriären mellan jag och den andre. Detta är alltså den tredje principen: för att medvetandet ska kunna förändras måste systemet kunna känna av och se sig självt. 

Den sista principen, som sammanfattar metoden, är helt och hållet relaterad till det vi gör i skolan. Den principen är: för att förvandla ett system måste du kunna känna av och förverkliga framväxande potentiella framtider. Detta sammanfattar i en enda mening det som jag lärt mig under 20 års arbete med innovatörer. Vi lever i disruptionens tidsålder, och hur sätter vi oss i relation till framtiden? Jag har funnit att relationen till framtiden är något högst personligt. Det finns inte en enda framtiden för samhället. Det är en ointressant abstraktion. Vad jag menar med “framtiden” är en potential som är beroende av mig själv för att bli verklighet. När kan jag känna av något sådant i mitt liv? När får jag känslan av en potential som är beroende av mig, av att jag finns här, för att den ska bli verklighet? Det är den punkten som vi måste aktivera. Det är det som jag menar med att känna av.

Att förändra ett system kräver alltså att vi känner av möjligheter, kanske tillsammans med någon annan, och sedan förverkligar dem. Det innebär mod att ta steget ut i det okända. Detta steg i riktning framåt är essensen av ledarskap. Men det är också en djupt liggande kapacitet som alla vi människor har, men som ofta inte ges utrymme att växa i en traditionell inlärningsmiljö.

Det är det jag menar med självförtroende i handling och öppen vilja. I en miljö där alla bombarderas med föreställningar, bilder, tvivel och omdömen är det viktigt att skapa miljöer där människor får sätta sin tro till att känna av möjligheten att allt detta är på riktigt. Det börjar på ett mycket subtilt sätt. Det är också därför som de innovatörer som agerar och verkar utifrån detta ibland kan vara tveksamma till att berätta om de subtila aspekterna av den inre resa som fört dem dit där de är nu. Jag tror att det är samma sak för alla människor, särskilt för de som är unga, för dessa kapaciteter är en potential som vi alla har. Men kan vi känna dem, får vi möjlighet att aktivera dem? Det är den tredje dimensionen som jag tror att framtidens skola måste fästa stor uppmärksamhet vid.

Har du en egen historia att berätta? Vad har teori U gjort  med dig själv?

Jag behöver inte sprida teori U i världen, för den finns redan där. Jag upptäckte teori U genom att lyssna på människor som får nya saker att växa i världen, lyssna på det som de kommunicerar. Så det är ett sätt att fungera i världen. Och när jag började sätta ord på den djupare kunskapen om detta sätt att fungera fann jag till min förvåning att många redan kände till den. Många menar dock att det är främst i kreativa stunder som de har fungerat på det sättet, men att det är mycket svårare i vardagen.

Det har jag själv upplevt många gånger och jag fann det också när jag studerade andra. Jag skulle kunna ge många exempel på vad det gör i genomsnitt. Men det är inte något där man kan säga “okej, nu kan jag teorin och….”. Snarare är det så att teorin gör dig medveten om saker som redan finns där, men som inte är helt aktiverade än. Kanske kan den ge dig verktyget för att aktivera potentialen i rätt ögonblick.

Men jag kan ge ett exempel som har att göra med den subtila förmågan att lita på sina egna, mångtydiga känslor, och sedan ta ett steg tillbaka och inse vad hjärtat verkligen vill säga dig. Jag säger inte att hjärtats kunskaper är allt som finns, men det är något som vi behöver odla och som vi borde lägga märke till mer. När pandemin började och allt plötsligt hade förändrats var jag på det sista flyget från Europa till USA. Det var en intressant upplevelse. Det var som att resa mellan murar i just det ögonblicket, där jag kunde se vad som var likt och olikt. Tillsammans med kollegerna försökte vi göra oss en uppfattning om samhällsnedstängningen. Vad den betydde för oss alla, och vad vi skulle göra i den här situationen. Ingen visste hur länge situationen skulle pågå, men vi kände att detta var något betydelsefullt, som krävde vår största uppmärksamhet. Vi kände att vi snabbt måste skrida till handling, och inbjuda människor att tillsammans “inta ett rum” där detta kunde begripliggöras. Och det gjorde vi.

När jag kom fram till USA publicerade jag en blogg, och 10 dagar senare hade vi över 100 frivilliga i 8 olika språkgrupper, och under de följande tre månaderna deltog över 12 000 personer i djupsessioner om begripliggörande. Det var inte en process. Istället intog vi ett rum där vi bjöd in deltagarna att ställa sig frågan, “hur kan vi känna av det nuvarande ögonblicket, och föreställa oss vägen framåt på ett sätt som verkligen överensstämmer med våra högsta ambitioner?” Inte bara som individer, utan i våra relationer i grupper och i samhället.

Initiativet fick namnet GAIA (Global Activation of Intention and Action). Projektet lockade en världsomspännande målgrupp. Jag minns en deltagare, som arbetade som pedagog i Chile. Han sade: “Jag har undervisat i systemtänkande i många år på mitt universitet, men jag har aldrig upplevt ett så levande socialt fält. Jag såg hur det sociala fältet transformerades från ett mer transaktionsinriktat funktionssätt, till ett nytt funktionssätt, som är mycket mer skapande eller läkande, där gränser suddas ut och vi tillsammans rör oss in i ett gemensamt inkännande och konkretiserande av möjligheter.” Att inta detta rum ledde till så mycket. Det förändrade livet för många, men skedde inte enligt en plan. Det vi gjorde var snarare att lyssna till den impuls som började göra sig påmind inom oss, och sedan ta små steg och anpassa oss efter det som vi lade märke till och kände. Och även efter de lärdomar som kommer på vägen. Detta är alltså ett exempel på något ganska obetydligt som sedan ledde till något mycket större. Första början på något kan vara mycket oansenligt och tar ofta lång tid på sig att växa. Det jag har lärt mig genom att inte bara formulera, utan också praktisera den här metoden, är alltså att ägna mer uppmärksamhet åt de djupare nivåer av samklang som jag kan känna i varje situation. Vilken samklang känner jag av när jag pratar med en viss person? Om jag är ute och vandrar så försöker jag känna klangen av moder naturs röst som talar till mig. När jag jobbar med en grupp så försöker jag känna av det sätt som gruppen talar till mig på, och vad den försöker säga mig, inte bara genom de ord som formuleras, utan också genom de djupare relationskvaliteter som jag kan känna av.

Jag skulle vilja påstå att vårt arbete som pedagoger, handledare och ledare är att vårda sociala fält. En bra skola, en bra organisation eller ett bra lag är ett skapande socialt fält. När ett sådant fält har etablerats har det en väldig stabilitet, som gör att många utmaningar och förändringar kan hanteras utan att den djupare kontakten går förlorad. Det är precis som om du har en riktigt god vän. En sådan djupare relation kan gå igenom många svårigheter, men har kvar en stabilitet som alltid ger styrka. Och jag tror att just det är vår viktigaste uppgift som pedagoger: att aktivera dessa skapande sociala fält.

Att ‘inta ett rum’ är handlingen att på ett inkännande sätt observera, acceptera och stötta någon utan att döma, och samtidigt hålla på sina egna gränser och sin  egen jagkänsla. Som jag förstår det är detta  väldigt viktigt för att aktivera ett socialt fält?

Att inta ett rum är nyckeln. Det är A och O. Kreativitet eller skapande sociala fält går inte att konstruera, men det går att kultivera de yttre och inre omständigheter som gör det möjligt för ett sådant fält att aktiveras och vårdas. Och detta är något som stora läromästare och ledare alltid har gjort, helt intuitivt. Men det vi måste inse är att vi lever i en miljö som är mycket mer toxisk än tidigare. Därför måste vi medvetet stärka den kapaciteten. Stora ledare gör det på ett individuellt plan, mestadels rent intuitivt, och det är samma sak med stora lärare. Men vi rör oss nu mot en alltmer toxisk miljö, med mycket större psykiska problem överallt och allt ljudligare distraktioner. Det är en miljö som kräver att vi stärker vår kapacitet att skapa rum att inta. Och det är inte något som bara speciella individer ska göra, utan något som man måste göra som grupp. Det är ett socialt handlingssätt som en ledningsgrupp bör försöka stötta i hela organisationen.

För mig handlar ledarskap inte i grund och botten om vad en viss person eller individ gör, det är ett mycket stort missförstånd. Essensen av ledarskap är kapaciteten hos ett system, som alla deltar i, att känna av och ge form åt framtiden, att vara i kontakt med det som vill växa fram och sedan ta steget ut i det. Det är det som ledarskap faktiskt handlar om. Och därför är ledarskap, som vi brukar säga på MIT, ett distributivt fenomen. Det måste omfatta oss alla, det är inte något som bara delegeras till en person högst upp.

Om vi pratar om skolor och utbildning idag, så saknas det ofta ett riktigt öppet sinne. Vi får lära oss att ha ett slutet sinne. Hjärtat är ofta inte viktigt, och viljan ges inte heller utrymme. “Vi bestämmer vad du ska lära dig!” Vad tycker du är den viktigaste förändringen som borde ske inom utbildningen (för vuxna) och vad kan vi som lärare och pedagoger göra för att sätta igång en sådan förändring?

Jag tror att verkligheten är att utbildningsmiljöer idag skiljer sig mycket åt på olika platser. Så det finns ingen lösning som passar för alla. Verkligheten är att vi alla måste lära oss att förstå den större bilden, och sedan inse vad som är den specifika situationen som vi befinner oss i och vad som bör göras åt den. Det kan skilja sig åt mycket. I allmänhet skulle jag dock säga, att om jag tittar på utbildning och ledarskap – inte just precis det som görs i skolorna, utan ur ett samhällsperspektiv – så är det väldigt uppenbart vad som är den blinda fläcken, i grund och botten att alla pengar riktas åt fel håll. Så kan man sammanfatta det. Och vad beror det på? Utvecklandet av utbildning och ledarskap går längs två axlar. Den första axeln går från huvudcentrerat lärande, via praktiskt baserat lärande genom görande, med både “huvud” och “händer”, till ett transformativt lärande, som består av huvud, hjärta och händer. Här ser vi den djupare dimension som vi pratat om. Det ord som beskriver resan mot transformation är “fördjupning”. En bra utbildningsmiljö rör sig från det huvudcentrerade mot att aktivera huvud, hjärta och händer. Den utvecklas alltså mot en transformativ utbildningsmiljö.

Men sedan finns det också en axel till. Och den handlar om vem som lär sig. Är det bara individen, eller är det grupper, till exempel arbetslag, eller är det till och med hela organisationen? Eller kan det till och med vara hela ekosystemet, med vilket jag menar alla, både i och utanför organisationen, som jag måste ha kontakt med för att kunna ändra systemet? Det kan vara väldigt lokalt eller mindre lokalt.

Föreställ dig alltså en matris som består av dessa två axlar… Vilket hörn får alla resurser? Hörnet där alla huvudcentrerade individer finns. Och det är där som alla tester finns! Var finns det stora behovet? Var finns den blinda fläcken, om vi ser på framtiden? Var finns disruptionen, som är på väg mot oss? Vad är det som vi måste göra? Den blinda fläcken finns i andra hörnet! Det är transformativt lärande på alla nivåer, individuellt och i grupp och i organisationer, men också i hela ekosystemet. Och jag tror att det är det som är utmaningen. Jag skulle dock säga att det finns fickor där sådant lärande redan sker. Så det är inte något som vi inte vet hur det ska gå till. Vi vet hur man gör. Och det sker redan i fickor här och där, men det större systemet, som du redan har påtalat, motarbetar det. Det arbetar inte för att verkligen demokratisera tillgången. Jag tror att framtidens utmaning har med rättvisa att göra. Ja, det finns bra skolor för ett litet antal. Rättvis tillgång är problemet.

Hur demokratiserar vi tillgången till transformativa inlärningsmiljöer? Och se till att det är tillgängligt för alla, inte bara som individer, utan för hela samhället, för systeminlärning och de olika ekosystemen, samhällets olika uppdelningar. Här ser vi väldigt stora underinvesteringar just nu. Alla resurser, all statistik, all uppmärksamhet och alla karriärvägar finns i ett hörn av matrisen. Men vad är det verkliga behovet? Vi behöver hela matrisen, inte bara det ena eller det andra hörnet. Men det nuvarande systemet har en blind fläck på just transformativa inlärningsmiljöer för hela systemet.

Så var börjar det? Ofta lokalt. Det går att öppna upp skolor för det som händer omkring dem, och jag tror att aktionsinlärning till syvende och sist betyder att eleven placeras i förarsätet för att skapa förändring. Det är det som vi kan se här på MIT. Här finns det många laboratorier, och studenterna placeras i en position där de får kontakt med startupföretag, med entreprenörer och företag, så att de tar plats i det globala ekosystemet genom att lära sig och genom att göra. Detta är något som snabbt får ökad acceptans, fart och även påverkan.

Det har redan tagit sin början på många håll, men jag vet att det är små platser jämfört med den totala mängden studenter, alla som lär sig något och alla människor i samhället. Det som vi verkligen behöver ompröva och tänka nytt kring, det är inte bara vad vi gör i skolan utan hur inlärningsmiljöer verkligen utvecklas i samhället. Jag tror att det saknas en hel uppsättning samhälleliga infrastrukturer, och inte bara globalt eller bara individuellt. Jag tror att mycket av det kan vara lokalt och platsbaserat, särskilt nu när vi är på väg ut ur pandemin (oktober 2021). Vi har nu en mycket större uppskattning för att vi äntligen får träffas ansikte mot ansikte igen, och samtidigt har de digitala mekanismerna och så vidare gett oss en enkelhet i kontakten mellan geografiska platser, liksom mellan sektorer och system. Så detta är vad vi experimenterar med just nu.

Men det är väldigt tydligt att den blinda fläcken som vi har just nu utgör ett enormt innovationsområde och att de som skapar innovation där inte alltid får så mycket uppmärksamhet eller så mycket resurser. Men jag tror att det kommer att förändras, därför att vi som samhälle kommer att stöta på hinder som mer eller mindre tvingar oss att göra det. Proaktivt ledarskap, proaktiv politisk medvetenhet inom sektorer kommer naturligtvis att röra ditåt genom innovation, inte för att miljön tvingar oss dit. Processen kommer alltså att ske på många olika sätt, men särskilt i mindre länder kan vi komma att se hur innovatörerna göra det första draget.

 

Login (24)

Logga in eller Registrera dig så kan du kommentera.

Vill du byta språk?

Detta dokument är också tillgängligt på andra språk. Du kan välja språk här under.
Switch Language

Want to write a blog post ?

Don't hesitate to do so! Click the link below and start posting a new article!

De senaste diskussionerna