Norrköpings stadsmuseum såg fram emot 2021 som ett år med mycket europeiskt arbete. Med ny chef, Maria Jönsson, som har lång erfarenhet av internationellt arbete och som uppmuntrar personalen att delta i projekt utanför museet, deltog vi som partners i flera Erasmus+ ansökningar förra våren, 2020. Det slutade med att vi idag deltar i fyra pågående Erasmus+ projekt. Eller kan jag använda ordet pågående?

Jag arbetar sedan många år som intendent på Norrköpings stadsmuseum och har jobbat med EU-projekt i mer än femton år. I februari 2020 deltog jag i två möten veckorna efter varandra. Först var jag i Brno i Tjeckien för det avslutande mötet i projektet SPADE, där vi under två år undersökt hur digitala innovativa idéer kan användas inom den informella vuxenutbildningen. Som det alltid är på det sista mötet i ett projekt, fanns både vemod och försäkringar om att vi nog skulle ses i framtiden i något nytt projekt. Jag flög till och från Wien och åkte buss mellan Wien och Brno. Det var i mitten av februari och ännu insåg få vad som väntade. Jag märkte inga åtgärder på flygplatserna, såg ingen med munskydd eller några markeringar i golvet för att hålla avstånd eller skyltar om distans.

Veckan efter flög jag återigen till Wien, nu för ett kick- off möte i nya projektet Unnecessary - useful and aesthetic. Creative approach to recycling. Ännu inget alarmerande på flygplatsen och Wien var sig likt. Restauranger och caféer var fullsatta, luften var krispig och klar, solen sken de flesta dagarna. Vi varvade projektplanering i en trång sal på en Volkshochschule med studiebesök på olika återvinningscentraler, där skräp omvandlades till säljbart hantverk. Vi trängdes på tunnelbanor och spårvagnar och ingen nämnde nåt om det där nya viruset från Kina. När jag landade på Skavsta flygplats några dagar senare såg jag att det kommit upp nya skyltar. Där stod det att man kunde frågas ut om sin resväg och hälsotillstånd, men jag såg ingen som stoppades, såg inte ens någon som verkade spana på de nyanlända, inte ens tullare. Det var sent, snålblåst och flera minusgrader, men när några kvinnor bredvid mig i vänthallen började hosta häftigt gick jag ut i mörkret och väntade på min anslutande buss utomhus. Det var första gången som jag blev medveten om att något hade förändrats.

Sedan blev det mars och mycket blev för första gången. Första mötet som ställdes in på grund av corona, första digitala mötet, första dagen att arbeta hemifrån och så vidare. I nya projektet hade vi bokat nästa möte i Kroatien, i skiftet april- maj, innan turistsäsongen drog igång och hotellen fortfarande hade bra priser. Det dröjde tills en bit in i april innan vi insåg att det mötet inte skulle bli av. I juli skulle Norrköpings Stadsmuseum anordna workshop. Jag bokade fortfarande in föreläsare i maj, med förhoppning om att pandemin skulle vara över till sommaren. Tur att ingen sa till mig då, att fortfarande i maj 2021, skulle det var osäkert om världen kunde återgå till normalitet till nästa sommar.

Två nya Erasmus+ projekt startade vid årsskiftet 20/21. Transnational History, om historiebruk, och HEALTH, som ska undersöka pedagogiska idéer om hur hälsa och utbildning kan samverka. Snart startar vårt fjärde projekt, som handlar om hur man kan använda dramapedagogik inom vuxenutbildningen. Alla tre projekten, förutom Transnational History, har skjutits fram, med godkännande av nationella kontor. I Transnational History har vi försökt följa projektplanen, med digitala möten varje månad och ersatt två träffar med digitala möten, två dagar långa. Månadsmötena, en halvdag, fungerar bra, men två digitala dagar blev alldeles för mycket, det var vi alla överens om, även om koordinatorn desperat vill försöka hålla tidsplanen.

För mig har arbetet i EU-projekt alltid handlat om så mycket mer än det färdiga projektresultatet. Att träffa nya människor från olika europeiska länder, besöka platser som jag måste leta efter på kartan, utbyta yrkeserfarenheter och förvånas över hur mycket som är sig likt och försöka förstå det jag inte känner igen. Att delta i ett EU-projekt har för mig ofta handlat om vägen till resultatet, mer än själva slutrapporten. Men allt det bygger till största delen på att träffas, att prata och diskutera och umgås, att lära känna varandra runt om i Europa. Det är väldigt svårt att göra vid ett digitalt möte, där tekniken ibland haltar och alla ser lite diffusa ut i kanterna.

Jag har haft tur så här långt. Jag har hållit mig frisk. Min familj har varit frisk och även mina arbetskamrater har klarat sig undan, utan några bestående men. Jag har fått min första spruta och till midsommar ska jag vara fullvaccinerad och immun. Men en sak har jag lärt mig. Det är ingen idé att göra upp planer för nya möten utanför den digitala världen. Ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Kanske kan det bli en höst med mycket europeiskt arbete för Norrköpings stadsmuseum och då vi får välkomna både nya och gamla EU-vänner till stan? Vi vill ju gärna fira med dem att vi blivit "Årets museum 2021".

Anette Kindahl är intendent på Norrköpings stadsmuseum och har jobbat med EU-projekt i mer än femton år. Anette är även EPALE-ambassadör.