2019 intervjuade jag en expert inom svensk litteracitetsundervisning, Qarin ”Q" Franker. Q berättade att hon, i början av sin yrkesbana på 1970-talet, inspirerades av den brasilianska pedagogen Paulo Frieres bok Pedagogik för förtryckta. 1976 var Paulo Frieres idéer så rätt i tiden att han avbildades på Pye Engströms skulptur Efter badet som står utanför Västertorps simhall i södra Stockholm. Friere sitter mellan sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen och författaren Sara Lidman. Det mest kontroversiella med skulpturen är att Kinas diktator Mao Tse-Tung sitter på Saras vänstra sida.

45 år har gått sedan skulpturen restes. Frieres idéer har länge ansetts otidsenliga och hans bok har försvunnit från många bibliotek. Men nu, i samband med att Friere skulle ha fyllt 100 år, har boken getts ut i nyöversättning av förlaget Trinambai. Denna gång har den översatts originalspråket portugisiska i stället för från engelskan. I och med nyöversättningen ändrades titeln till det mer korrekta De förtrycktas pedagogik. 

I förordet till nyutgåvan skriver idéhistorikern Patricia Lorenzoni:

”(…) i ett Sverige där förväntad livslängd kan skilja sig åtskilliga år mellan olika bostadsområden i samma stad, där arbetsmarknadens prekarisering intensifierats ytterligare med gig-ekonomin under 2000-talet och där allt fler människors rätt att överhuvud taget vistas i landet är direkt beroende av arbetsgivare, blir Friere åter igen allt mer relevant.”

Att intresset för Frieres tankar är stort blev uppenbart när Mångkulturellt centrum i Botkyrka utanför Stockholm anordnade en paneldebatt med anledning av 100-årsjubileet. Debatten blev snabbt fullbokad, jag fick själv ingen plats utan lyssnade via en livesändning på Facebook. Debatten modererades av Lisa Kings, forskare i socialt arbete på Södertörns högskola, och i panelen satt forskare, folkhögskollärare och socialarbetare.

Paulo Frieres familj i Brasilien var mycket fattig, men tack vare ett stipendium fick han möjlighet att utbilda sig. Han blev lärare i portugisiska, skaffade även en examen i juridik och läste flera andra ämnen. Han studerade många olika tänkare, till exempel Karl Marx, Simone Weill, Jean-Paul Sartre och Simone De Beauvoir. 

På 1950-talet var minst hälften av alla vuxna fortfarande analfabeter i Brasilien, och ända fram till 1985 var det enligt lag bara läs- och skrivkunniga som fick rösta. Paulo Friere byggde en rörelse med så kallade kulturcirklar för vuxna. Efter en militärkupp 1964 blev han fängslad och senare utvisad till Chile eftersom hans arbete mot fattigdom och analfabetism ansågs vara ett hot.

I boken kritiserar han det han kallar bankundervisning, ”i vilken undervisning består i att sätta in eller överföra värderingar och kunskap, blir detta övervinnande omöjligt”. Bankundervisning handlar om att läraren vet och inlärarna inte vet. Friere förespråkade istället något som liknar den svenska folkbildningens tradition: Människor lär varandra utifrån sina olika erfarenheter. Att lära ut kan också vara ett sätta att lära sig. Enligt en av paneldeltagarna på Mångkulturellt center ska Friere ha blivit arg över att vi i Sverige inte använde vårt fria folkbildningssystem fullt ut.

Att lyssna på en paneldebatt över Facebook på en liten mobilskärm innebär att det är svårt att fånga upp vem som säger vad, men jag minns att en paneldeltagare berättade att han inte trivts i skolan eftersom skolan handlat för mycket om ojämna maktförhållanden. ”Systemet är inte byggt för att förtryckta ska bli befriade”, sa någon.

Överhuvudtaget var det intressant att höra hur allt från 40-talister med erfarenheter från 1968-revolten till yngre socialarbetare med rötter i hiphopen enades kring tankarna om mer jämlik utbildning.

Text och foto: Marja Beckman

Fotnot:

Enligt denna artikel i Tidningen Läraren ska Folkhögskolornas serviceorganisation anordna fler workshops och panelsamtal om Paulo Frieres pedagogik i vår.

Marja Beckman är frilansande skribent som skriver mycket om utbildning och livslångt lärande. Marja är även Sverigeredaktör på DialogWeb.