Fattigdom och fördomsfullhet
Originalversion på engelska skriven av Regina Ebner
Förstå fattigdom: ett personligt och faktabaserat perspektiv
Vad vet du om fattigdom? Om du är som mig har du antagligen någon idé om statistiken och utmaningarna som är involverade. Som någon med professionell bakgrund inom utbildning ser jag direkt länken mellan kvalifikationsnivåer och fattigdom. De som arbetar med grundläggande färdigheter är troligtvis medvetna om den personliga kampen som individer i riskzonen för eller i fattigdom möter. Trots fattigdomens vikt, är det ett ämne som inte diskuteras tillräckligt i politiska sammanhang, det belystes knappt alls som en huvudfråga under valkampanjerna i EU-länderna nyligen.
Om vi tittar på fakta omfattar fattigdom och riskzonen för fattigdom ett stort antal människor.
Utbildningskvalifikationer och nivåer av fattigdom är tätt sammankopplade. Under 2022 ansågs nästan en tredjedel (29,5 %) av invånarna i EU med låga utbildningsprestationer (ISCED-nivå 0-2) vara fattiga. Detta stod i stark kontrast med personer med hög utbildning (ISCED-nivå 5–8) där endast 9,2 % var fattiga. Bland de med måttliga utbildningsprestationer (ISCED-nivå 3–4) var 18.0 % fattiga. Dessa uppgifter understryker hur enormt viktigt det är att vuxna lär och utbildar sig för att förbättra arbetsmöjligheter och livssituationer. Dock är det så att flertalet barriärer – så som utbildningskostnader, begränsad åtkomst till företagsutbildning, transportproblem, oregelbundna arbetstider och brist på barnomsorg – ofta gör det svårt för individer att ägna sig åt studier.
Förståelse för det statistiska sambandet mellan utbildningsprestationer och fattigdom belyser den kritiska rollen av att vuxna lär och utbildar sig. Men, under dessa siffror ligger det ett stort antal barriärer som hindrar individer från att utveckla sina förmågor och förbättra sina livsomständigheter.
Utbildning för vuxna skulle kunna hjälpa personer att avancera på jobbet och/eller att förbättra sin livssituation på andra sätt, men det finns fortfarande många utmaningar att övervinna, och ofta är de omöjliga att hantera. Utbildningskostnader, ingen åtkomst till företagsutbildning, transportbrist, oregelbundna arbetstider och brist på barnomsorg är bara några saker som står i vägen för lärandet.
Systematiska utmaningar: klibbiga golv och klibbiga tak
Om man tittar på människors möjligheter att förbättra sina livschanser, blir det mer generellt uppenbart att det finns ett antal hinder och utmaningar som är inbyggda i systemet. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) pratar om ‘klibbiga golv’ (dålig hälsa på grund av att fattigdomen fortsätter att vara samma genom generationer, arbete och utbildningsmöjligheter, utbildningsresultaten är relaterade till föräldrarnas status med mera) och "klibbiga tak" vilket ser till att de med bättre möjligheter behåller dessa för sina barn (återigen, arbetsmöjligheter, utbildningsprestationer och välstånd förblir likt föräldrarna). I korthet är det en fråga om att "de fattiga förblir fattiga och det rika förblir rika". Det som är oroande med de här ojämlika möjligheterna att de faktiskt har ökat under de senaste årtiondena. Det är tydligt att fattigdom är en komplex fråga som täcker många politiska områden.
Med vetskap om detta blir jag alltid förbluffad när jag läser vissa nyhetsartiklar eller kommentarer på sociala medier. Låt mig försöka att sammanfatta kommentarerna som dyker upp igen och igen:
- Fattiga människor är fattiga på grund av dåliga personliga beslut (detta kan omfatta att skaffa barn, enligt vissa kommentatorer)
- Bidragen som människor får från staten är tillräckliga, alla kan föda en familj på [sätt in en löjligt liten summa pengar] per månad
- Om du är fattig, varför har du då eller använder en mobil, tv, bil eller något alls?
- Människor borde bara jobba, de är helt enkelt lata. (Detta motsäger att många personer som är i fattiga eller i riskzonen faktiskt arbetar, brist på barnomsorg med mera).
Det verkar som att vi, åtminstone till sinnes, har fastnat hårt i 1800-talet. De fattiga ska vara tysta, stanna hemma framför levande ljus (inte för många bara) och vara tacksamma för alla allmosor som de kan tänkas få. Be bara inte om något. Skäms för att du är fattig.
Politiska och sociala kontext för fattigdom
Jag förbryllas alltid av varför och hur människor kommer på sådana här perspektiv. Det är delvis politiskt: det kan handla om att skära ner på sociala förmåner, skuldbelägga invandrare, ställa personer mot varandra. Resten ser mer komplicerat ut i mina ögon.
Den ovan nämnda OECD-studien pekar på att det är fler människor som riskerar att hamna i en prekär situation än tidigare. Är det önsketänkande att det går att förhindra genom att bete sig på ett visst sätt? De flesta som inte kan förlita sig på familjeekonomin är antagligen medvetna om att fattigdom kan hända slå till plötsligt, och mot många. En skilsmässa, ett förlorat jobb, sjukdom, en olycka – europeiska länder har faktiskt säkerhetsåtgärder för många av de här situationerna, men de är inte särskilt omfattande och du kan bli överrumplad av att falla genom sprickorna, till exempel genom att ha ett (eller flera) ostadigt jobb utan socialförsäkring. När vi tar en titt på pension ser vi ännu fler fällor – människor som måste klara sig på minimala pensioner.
I andra änden av spektrumet har vi välbärgade/rika personer, och vissa är övertygade om att de förtjänar sina rikedomar eftersom de har jobbat hårt (även om pengarna har varit i familjen i generationer), och att de är överlägsna andra, fattigare människor. Vi kan också beakta kulturella attityder som är baserade på underliggande religiösa koncept (från en skyldighet att ge till de fattiga till länken mellan rikedom och överlägsenhet).
Rollen som vuxenutbildning spelar i kampen mot fattigdom
Hur som helst, vad har detta med vuxenutbildning att göra? Jag anser att vi behöver prata mer om fattigdom in Europa och i våra grannskap. Vi behöver stötta fattigdomsbekämpande aktivister och be dem att bli ambassadörer (och många av våra elever gör exakt detta). Vi behöver lära oss vad som fungerar och vad som inte fungerar (på många olika nivåer), från policyer till gräsrotsaktivism. Vi behöver lyfta slöjan av skam som omger fattigdom och börja prata om det öppet: diskutera och definiera möjliga lösningar. Vuxenutbildning kan och bör göra detta.
Kära kollegor, jag är väldigt mån om att lära mig mer av er. Har du fler/bättre insikter i orsaker till fördomsfullhet? Har du intressanta exempel på att skapa debatter kring fattigdom och kämpa mot fördomar mot fattiga människor? Publicera dem gärna nedan!
Av Regina Ebner
Kommentar
- Logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
- Logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
- Logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
Artykuł porusza trudne, ale…
Artykuł porusza trudne, ale istotne kwestie dotyczące powiązań między edukacją, ubóstwem i postawami społecznymi w Europie. Zgadzam się w pełni, że to bariery systemowe i społeczne utrudniają poprawę sytuacji życiowej osób ubogich, a także że nasze uprzedzenia i stereotypy utrwalają te problemy. Zastanawiam się jednocześnie jakie konkretne działania w ramach edukacji dorosłych mogą skutecznie przeciwdziałać ubóstwu i zmniejszać związane z nim uprzedzenia? Oraz –w jaki sposób można zmotywować osoby zamożne i uprzywilejowane społecznie do większego zaangażowania w walkę z ubóstwem? W tej ostatniej kwestii niestety nie jestem optymistą ;-(
- Logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
Bardzo uderzył mnie przykład…
Bardzo uderzył mnie przykład, który niedawno usłyszałam. Dokładniej porównanie naszych zachowań. Jak łatwo przychodzi nam negocjowanie ceny lub wynagrodzenia z osobami sprzedającymi własne warzywa na targu, człowiekiem, który za kilka złoty pomoże nam wykonać jakąś ciężką fizycznie pracę. Równocześnie przepłacając za kawę na wynos czy kolejne ciuchy w sieciówce. To jedna z refleksji, która znacznie zmieniła moją optykę,
- Logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
pauvreté et éducation des adultes
Dear Gina, ton article est tout à fait utile. Il montre bien que nos sociétés n'ont pas progressé, que la pauvreté s'installe durablement, alors que nous voyons plus de riches qu'ils n'y en a jamais eu sur notre continent. Nous voyons aussi du mépris envers les pauvres. Tu as raison de dire que les schémas évoqués sont des schémas d'un autre siècle. Il me semble que nous devons sortir d'un modèle néo libéral, qui considère que la lutte contre la pauvreté est sociale et d'assistance. Il faut au contraire renforcer les mécanismes d'éducation pour que chacune et chacun ait les moyens de trouver une place dans la société. Et il faut que nos états sortent de l'assistance pour aller vers la cohésion sociale par l'éducation. Merci encore Gina pour tes avis si justes et utiles. David LOPEZ
- Logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
Poverty and prejudice
The blog “Armut und Vorurteil“ by Sprachunion Chemnitz analyses the close links between educational attainment, poverty and social prejudice, and highlights how difficult it is to break the vicious circle of poverty. A central question that arises is Why does poverty often persist and how do social prejudices and systemic barriers contribute to this?
Sprachunion Chemnitz makes clear that poverty is not simply the result of individual choices, but that there are deeper social and structural barriers that make it difficult for those affected to escape.
Poor people often face prejudices that attribute their situation to supposedly bad personal choices. For example, a common argument is that people living in poverty have brought it on themselves by making bad choices. Another is that they 'don't work hard enough' or that social benefits are enough to cover their living costs. However, such arguments overlook the structural barriers that prevent many poor people from improving their situation through their own efforts. For example, the blog points to the lack of childcare, irregular working hours and limited access to training programmes that often stand in people's way. Without this support, it is often difficult for people to develop or progress in their careers, even if they are motivated to do so. The preconception that poverty is the result of laziness therefore fails to recognise the real challenges these people face.
Sprachunion Chemnitz shows that education plays a key role in reducing the risk of poverty. The statistical correlation between the level of education and the likelihood of poverty is particularly revealing: people with a low level of education are significantly more likely to be at risk of poverty than those with a higher level of education. At the same time, however, there are significant barriers that prevent people with low levels of education from improving their situation through further education. The concept of 'sticky floors' and 'sticky ceilings' is a powerful illustration of this: people from poorer backgrounds often remain 'trapped' in their social class because they lack opportunities for education and upward mobility, while wealthier people pass on their privileges to their children. These systemic barriers lead to the intergenerational transmission of poverty and show that it takes much more than individual efforts to improve one's own situation.
Sprachunion Chemnitz shows that education plays a key role in reducing the risk of poverty. The statistical correlation between the level of education and the likelihood of poverty is particularly revealing: people with a low level of education are significantly more likely to be at risk of poverty than those with a higher level of education. At the same time, however, there are significant barriers that prevent people with low levels of education from improving their situation through further education. The concept of 'sticky floors' and 'sticky ceilings' is a powerful illustration of this: people from poorer backgrounds often remain 'trapped' in their social class because they lack opportunities for education and upward mobility, while wealthier people pass on their privileges to their children. These systemic barriers lead to the intergenerational transmission of poverty and show that it takes much more than individual efforts to improve one's own situation.
To sum up, the article powerfully demonstrates that poverty is a multifaceted problem that is due less to individual than to structural factors. The idea that poor people need only change their lifestyles ignores the complex social interrelationships and the often insurmountable obstacles they face. Here I see a duty on the part of politics and society to remove structural barriers and develop targeted education and social support programmes. Only if we create an awareness of the systemic causes of poverty and take appropriate measures can we create fairer opportunities for all in the long term and eliminate the stigma of poverty.