Texten är ursprungligen publicerad på engelska av Grethe Haugøy

Ibland läser jag en artikel, hör någon prata eller ser till och med ett mem och tänker ”Precis! Huvudet på spiken!”. Denna känsla är särskilt tillfredsställande när jag känner mig stärkt i mina egna åsikter om utbildning, livslångt lärande, social och ekonomisk inkludering och demokratiskt deltagande.

Förra veckan gick jag igenom några artiklar i ELM Magazine, en europeisk nättidskrift om vuxenutbildning som på ett utmärkt sätt kompletterar EPALE-plattformen. En artikel som särskilt fångade min uppmärksamhet var en två år gammal ledare av Maja Maksimović om resiliens.

Resiliens är en färdighet du kan lära dig

Resiliens var en stor fråga under covid-19-pandemin och avser förmågan att anpassa sig till och återhämta sig från stressfaktorer omkring oss. Vi bör utveckla copingfärdigheter och en motståndskraft mot de negativa faktorer och problem vi står inför under en nedstängning. Resiliensen anses dock också vara en utmärkt färdighet för att hantera tillvaron i allmänhet, efter covid, och anpassa sig till svåra livssituationer. Och här gör författaren en intressant koppling.

Maksimović finner att ”det underliggande antagandet för att det krävs resiliens är att världen är utom vår kontroll och att vi inte kan påverka de förändringar som sker”. Eftersom vi inte kan göra något åt problemet i sig (exempelvis kan vi nog inte förbjuda de marknader med levande djur som sannolikt är källan till COVID-19-pandemin), måste vi bygga upp individuella copingmekanismer – resiliens – för att anpassa oss till konsekvenserna. I artikeln är Maksimovićs främsta argument att detta stämmer dåligt överens med det livslånga lärandets vision om att ”personligen kunna forma och påverka samhället”.

Ta itu med problem i stället för att anpassa sig till dem 

Tanken att inte bara kräva att folk ska anpassa sig till en problematisk situation – oavsett om det är en pandemi, arbetslöshet eller klimatförändring – utan snarare ge dem de färdigheter som krävs för att ta itu med samhällets strukturella och systemiska problem, ställer jag mig helhjärtat bakom. I åratal har jag försökt främja en syn på utbildning där huvudmålet bör vara att hjälpa människor att bli aktiva medborgare som kan delta i den nuvarande och framtida utvecklingen, inte överlåta detta åt företag och andra mäktiga kommersiella intressen.

Under Europaåret för kompetens 2023 framhävdes det exempelvis att vi måste ge människor de digitala färdigheter som krävs för att delta i den digitala utvecklingen. Vi tycks ha accepterat att denna digitala utveckling kommer att äga rum utan oss, och vi lär våra studenter att inte försöka påverka denna utveckling utan snarare att anpassa sina färdigheter och bygga upp den resiliens som behövs för att ta del av den. Det är självfallet vår uppgift som lärare att lära ut digitala färdigheter – men är det inte också vår uppgift att lära folk hur de kan påverka och delta i samhällsutvecklingen och bestämma hur informations- och kommunikationstekniken ska användas?

2023 års Europaår för kompetens var starkt inriktat på digitala färdigheter för vuxna och visade hur viktigt det är med IKT-kunskap i dag och i framtiden. Informations- och kommunikationstekniken formar våra liv på gott och ont. Men den digitala utvecklingen är ingen naturkraft. Användningen av informations- och kommunikationsteknik kan styras och övervakas precis som vilken produkt eller tjänst som helst, och i ett demokratiskt samhälle är vi alla beslutsfattare.

Solidaritetens och det demokratiska deltagandets styrka

Med tanke på att vi inte är med och fattar beslut om den digitala utvecklingen är frågan vad som kan göras för att stärka det demokratiska deltagandet, aktivismen, egenmakten och entreprenörskapet bland dem som deltar i det livslånga lärandet. Kanske är första steget att erkänna att dagens till stor del accepterade syn på individualitet och individuellt ansvar tyvärr lär oss att våra problem inte beror på samhällsbrister eller strukturella brister, utan på oss själva. Ett talande exempel är hur bekämpningen av fattigdom – att ta itu med strukturella brister – har blivit till en bekämpning av fattiga – med fokus på deras personliga fel och brister. 

Maja Maksimović hävdar att en sådan hållning verkar hindrande för samhällsengagemanget och det politiska engagemanget och gör att vi inte kan ta itu med dessa brister. Hon föreslår att vi i stället för att lära våra studenter och oss själva att bygga upp resiliens bör framhäva solidaritetens styrka och visa hur man kräver tillgång till exempelvis allmännyttiga tjänster. Jag tror vi kan gå ännu längre och lära våra studenter att våra idéer om demokrati, jämlikhet och rättvisa inte är tomma ord utan levande idéer som bör ligga till grund för dagens och framtidens samhällsutveckling. Och det är vår uppgift att visa dem hur.