Gymnasiet var inte särskilt roligt, tyckte jag. Jag var skoltrött och andra delar av livet var intressantare än skolan. Matte var värst. Jag kämpade ändå hårt för att få ett godkänt betyg eftersom jag visste att den där matten skulle fortsätta att förfölja mig om jag inte fick högskolebehörighet. Jag skulle aldrig komma undan.

Några av mina vänner och bekanta var inte fullt så förutseende (eller kanske bara bättre på att leva i nuet) och fick underkända betyg. För dem var det tur att komvux fanns.

En av dessa bekanta var Nina. I höstas intervjuade jag henne och tre andra personer om deras erfarenheter av komvux, med anledning av att komvux fyllde 50 år 2018. Efter att ha läst in sina betyg på komvux har Nina idag över 300 högskolepoäng, dubbla examina och är fast anställd arkivarie.

En annan av mina intervjupersoner heter Rebecca. Hon var en av de första att läsa på komvux när det startade 1968. Rebecca berättade att hon kom från ett arbetarhem, ville studera och hade stor bildningstörst, men på grund av läs- och skrivsvårigheter kom hon inte in på gymnasiet.

– Jag hörde järngrindarna stängas om mig, berättade hon.

Som 17-åring blev hon gravid. Hennes framtid som fattig och outbildad tycktes utstakad, men så skickades hon till dåvarande Arbetsförmedlingen och fick göra ett anlagstest. Psykologerna såg att hon var begåvad och föreslog att hon skulle kunna passa inom forskning, vetenskap och humaniora. Hon kanske skulle bli författare eller skådespelare?

– Idag skulle de inte ha sagt så, för den sortens yrken är inte produktiva. De var godhjärtade och ville väl och på den tiden ville man lyfta underklassen. Jag fick upprättelse, sade Rebecca som senare doktorerade i politisk filosofi.

”Komvux räddade mitt liv” löd rubriken på artikeln om Rebecca. Och med risk för att låta överdrivet romantisk tycker jag att det är så fint att människor kan få en andra chans. Samtidigt är komvux 2019 är inte särskilt likt komvux 1968 eller 1998.

Först en snabb tillbakablick: Aftonskolor, brevkurser och kvällsgymnasier hade funnits under hela 1900-talet och i Skolmissionens betänkande från 1946 stod det bland annat att ”senväckta begåvningar” som vid mogen ålder beslutar sig för högre studier skulle beredas en för dem anpassad gymnasieundervisning.

På 1960-talet gjordes en studiesocial utredning under ledning av Olof Palme. Den visade att det fanns en orättvisa i Sveriges vuxenutbildningssystem: vissa elever fick sin utbildning betald av staten, andra inte. Ett krav på avgiftsfrihet ställdes vilket ledde till att staten började utdela anslag direkt till läroanstalterna istället för till eleverna. Från och med läsåret 1962/63 fick kvällsgymnasierna statsbidrag och avgifterna för kurserna kunde sänkas drastiskt.

Under 1960-talet förändrades det svenska skolsystemet radikalt. De tidigare parallella skolformerna folkskola och realskola avskaffades och istället infördes den nioåriga grundskolan. Läroverken och yrkesskolorna fördes samman och bildade den nya gymnasieskolan. Den 1 juli 1968 infördes den formella kommunala vuxenutbildningen, komvux.

Jag intervjuade också Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik vid Linköpings universitet. Han sade att komvux har förändrats mycket sedan starten, av olika skäl. Antalet privata företag som bedriver undervisning har ökat stort. Idag läser ungefär 45 procent av alla kursdeltagare hos en icke-kommunal utbildningsanordnare.

– För folkhögskolor och studieförbund har det blivit svårt att konkurrera med privata företag som är delar av stora utbildningskoncerner och som kan pumpa runt pengarna, utan att ge avkall på läraraktiviteten, sa Andreas Fejes.

En annan förändring är elevunderlaget. Den ”begåvningsreserv” som omnämndes på 1960-talet och tidigare har minskat. En bit in på 2000-talet begränsades också kompletteringsmöjligheten att läsa upp godkända betyg på komvux. Därmed försvann de elever som ville höja betygen för att till exempel komma in på läkarprogrammet.

– Lärare har berättat för mig, att när den möjligheten fanns hade varje grupp ett par studiemotiverade elever som ofta sågs som goda förebilder för de andra. De finns inte längre kvar i samma utsträckning, sade Andreas Fejes.

Att elevunderlaget har förändrats bekräftades av läraren Christer Nilsson som arbetade på komvux i början av 70-talet och nu drygar ut pensionen med inhopp som fysiklärare på komvux. Han berättade att han möter en mer heterogen grupp än tidigare: Elever i 20-årsåldern som misslyckats med gymnasiet och som ofta kommer från segregerade bostadsområden.

– De kan ha lyckats dåligt i gymnasiet, men ofta är det lite för tidigt med en andra chans redan i 20-årsåldern. Det bästa är ofta att jobba lite först, men hur ska de få jobb? sade han.

Alla intervjuer utom den med Andreas Fejes publicerades i sin helhet på nätverket ViS hemsida (ViS står för Vuxenutbildning i samverkan). Andreas Fejes är intervjuad på NVL:s hemsida.

Marja Beckman är frilansande skribent som skriver mycket om utbildning och livslångt lärande. Marja är även Sverigeredaktör på www.nvl.org/dialogweb