Med hedern i behåll 

I en liten by i ett litet land föddes jag. Från vår terrass kunde man se plantagen av citrus, oliver och äppelträd vackert uppradade och färggranna. Där fruktträdgårdarna slutade exploderade den intensivt blå färgen som bara Medelhavet kan bjuda på. Solnedgångstiden var ändå den bästa tiden, när glittret från solstrålarna lade sig på vattnet och skiftningar i silver, guld och rosa bildades. Den unga frukten på träden såg mognare ut då solstrålarna kysste det varma skalet. För en liten flicka upplevdes detta som en exotisk syn. 

Under vårens sista dagar och början av sommaren fick också luktsinnet en egen symfoni av doften från rosenvatten som kokades på grannens tak spreds sig i hela området. Vattnet såldes till både bakverk och som ansiktsvatten till hyn som törstade efter fukt efter sommarens heta dagar. Skådespelet bröts av böneutroparen som meddelade att det nu var dags för att tvätta sig inför kvällens bön. Efter det skulle middagen stå klart på bordet och kvällen förgylldes med besök av grannar och släktingar. De bästa kvällarna var då när någon föreslog att ta en promenad. Försommarpromenaderna dolde alltid mycket. Söta unga oskyldiga blickar bland jasmin- och gardeniadoften som stärktes när synen inte fick ta så mycket plats.

Hederskulturen för en rebellisk flicka 

Fina flickor fick inte titta med kärlek i blicken på pojkarna och i min by var alla flickor fina. Flickorna får inte skända familjens heder. Hedern ska vara obefläckad. Om blickarna var djärva eller om det fanns åtrå i blicken kunde rykten skapas och detta skadar en hel familj. Det kunde leda till konsekvenser därför var kvällarna bäst. Nu kunde också de tillräckligt modiga flickorna möta pojkarnas blickar utan att någon såg. Bland dessa fanns en flicka som härjade med killarna, hoppade på stenar, spelade fotboll och fajtades. Hennes mamma var alltid orolig för henne men aldrig pappan trots att det svårt är att sätta sig mot normen i en sådan kultur. Pappan hade rest i världen i sina ungdomsdagar och turnerat med ett band. Han hade andra perspektiv. Hans flicka fick inte begränsas, det skulle han se till. Mammas glädje när jag flyttade till Sverige var enorm. Nu var hon säker! Inget elakt kommer att hända mig. Jag som trotsade kulturen med stöd av pappa. Nu kunde hon också uppfostra mina systrar efter samhällets normer. Pappas roll tog jag över och jag såg till att mina systrar fick samma stöd som jag tidigare hade fått av min pappa. Även om jag hade det ekonomiskt kärvt någon gång så prioriterades mina systrar. Min stora önskan var att de skulle leva så fritt som det bara gick i en kultur där kvinnor fick foga sig. Trots att det råder stor fattigdom i mitt gamla och trötta land nu så vet jag att minst två kvinnor lever fria i tanke och själ. 

Medelhavet från ett annat perspektiv flera decennier senare

HRV- nätverk och på individnivå

Personliga erfarenheter ger styrka och mod för att jobba vidare med de här frågorna. På initiativ av Länsstyrelsen startades ett HRV-nätverk där bland annat jag ingår. Kvinnohälsa och hedersrelaterat våld diskuteras kontinuerligt. Därifrån kommer mycket inspiration för att starta projekt och bjuda in föreläsare för att sprida kunskap och öka medvetenhet i ämnet bland elever och personal. 

En övertygelse jag har är att frågan måste arbetas med lika mycket på högre nivå som på individnivå. Precis som jag arbetade med att stärka mina systrars självkänsla arbetar jag med de kvinnor jag möter i min vardag. Förändringar sker när man har kunskap och vilja att förändras och utvecklas.

Tack för ordet! 

Madline Arbid är SFI-lärare på CFL Söderhamn som är en del av Hälsinglands utbildningsförbud. Madline är också EPALE och Erasmus+ ambassadör.