Tyrstrup berättade om sin forskning kring vad han kallar ”organisatoriska mellanrum”. Bristande samordning över organisatoriska gränser, menar han, kan vara en förklaring till att en del ärenden, och en del människor, ”hamnar mellan stolarna”. ”Hur kan det bli fel, när alla gör rätt?” är en fråga som han ställer.

Det är den psykiskt sjuka kvinnan som faller ihop på gatan utanför polisstationen eftersom det inte finns lagligt stöd att skriva in henne på psykakuten.

Det är den stackars mannen som brutit handleden och som olyckligtvis även blir påkörd i samband med ett sjukhusbesök, vilket föranleder att han sedan skickas runt mellan olika sjukhus. 

Gemensamt för exemplen ovan är att ingen har gjort något fel. Ändå blir det fel när ingen vet hur helheten ser ut, utan bara kan sin egen lilla del.

Vid sidan av mitt arbete läser jag en kurs i kvalificerat utrednings- och utvärderingsarbete i offentlig förvaltning. Det har varit en väldigt givande fortbildning. Dels har det varit spännande att dyka in i ämnesområden jag inte känner till sedan tidigare: studenterna har bakgrund inom allt från statsvetenskap och nationalekonomi till sociologi eller pedagogik. Dels har jag fått möjligheten att betrakta mitt eget område – biblioteks- och informationsvetenskap – från ett annat perspektiv. 

Den första kursen i kvalificerat utrednings- och utvärderingsarbete, som jag läste i höstas, handlade mycket om den svenska demokratin och det svenska politiska systemet. Vi läste Kommunallagen, och Regeringsformen och grottade ner oss i de demokratiska värderingarna som vårt samhälle bygger på. Vi fick lära oss om allmänna handlingar och resonerade kring vad som ska lämnas ut och vad som inte ska lämnas ut. Vi diskuterade också hur styrelseskicket har förändrats genom åren, någon man ibland kallar för från goverment till governance – alltså skiftet från centralstyrning till interaktiv samhällsstyrning som en utveckling till en process med ömsesidigt samspel mellan olika aktörer i samhället med aktivitet från flera olika håll. 

I höstas fick vi också, som kursens namn antyder, lära oss mer om utrednings- och utvärderingsarbete och göra ett förslag på hur ett projekt kan utvärderas. Jag valde att göra ett förslag på utvärdering av ett konstprojekt som Mjölby bibliotek kommer genomföra på Kriminalvårdsanstalten i Skänninge under våren. I vår kommer jag få möjligheten, genom kursen, att utvärdera det på riktigt. Detta kommer jag skriva om längre fram i vår!

I den andra kursen, fortsättningskursen som vi påbörjade nu i januari, har vi fördjupat oss i frågan om ansvar och ansvarsutkrävande. Något vi läst om inför den första hemtentan är accountability, ett begrepp som kan översättas till ansvarsutkrävande eller redovisningsansvar. Vi läste särskilt en artikel av Mark Bovens där han diskuterade accountability och vad begreppet innefattar. Man kan se ansvarsutkrävande som relationen mellan ett forum och en aktör. Aktören har ett ansvar att redovisa sina handlingar mot forumet. Forumet kan ställa frågor kring hur aktören har handlat och utkräva ansvar från aktören som i sin tur har ett ansvar att svara på frågorna och förklara eller försvara sitt handlande. Bovens skriver att ansvarsutkrävande i sig är ett bra koncept eftersom det i princip inte är någon som säger sig vara emot ansvarsutkrävande. Däremot kan det vara ett problem att man definierar konceptet olika och missförstår varandra och att ansvar kan utvärderas utifrån flera olika perspektiv. Bovens menar också att ansvar kan krävas ut från olika håll i en verksamhet och att det inte alltid måste vara översta chefen som avkrävs ansvaret för något. 

När jag läste om accountability och funderade över ansvarsutkrävande kom jag att börja fundera över det Mats Tyrstrup sagt under sin föreläsning och om begreppet ”organisatoriska mellanrum”. Ansvar och befogenheter är bra när vi ska producera något som följer exakt samma mönster, men inte när vi ska ta hand om komplexa verksamheter och människor, menar Tyrstrup, då behöver vi istället föra samman människor med olika kompetenser och bygga nätverk.  I komplexa verksamheter, som till exempel en kommun, behöver ansvar och handlingsutrymme finnas på flera olika nivåer. Tyrstrup påpekar också vikten av att alla som kan påverka en situation får vara med och hitta lösningar i frågan. Ska man till exempel arbeta med unga hemmasittare behöver de få vara med och hitta en lösning  - ett typiskt exempel på governance, interaktiv samhällsstyrning där flera olika aktörer är med och påverkar.   

Att lära sig om andras ansvarsområden, andras vardag, kan förändra mycket i hur vi ser på vårt eget uppdrag och på helheten vi är med och bidrar till. Att besöka andras verksamheter och att sammanföra människor som vi tror kan ha nytta av varandra är också något som jag får med mig från föreläsningen, liksom att se till helheten och verksamhetens syfte och vad den är till för att förändra. Att verka i en komplex organisation är inte enkelt, det kräver tillit både mellan chef och medarbetare, men också mellan medarbetare och medarbetare. Det kräver också handlingsutrymme och möjligheten att göra avsteg från generella rutiner för att lösa en specifik situation så att ingen behöver fastna i ett organisatoriskt mellanrum. Ibland kanske det till och med krävs att vi gör fel, för att saker ska bli rätt?