De flesta älskar att läsa om underdogs. Historier om någon som till exempel har kommit från en socialt utsatt familj eller kanske flytt från ett annat land och ändå tagit sig framåt, trotsat alla odds. Eller personen som har en eller flera diagnoser och hela tiden har fått höra att hen är dum i huvudet, men som nu, minsann, är utbildad läkare. Den sortens historier ger hopp till andra människor i liknande situationer. Dramaturgin är alltså att personen gör en klassresa uppåt.

Det berättas inte lika ofta om människor som gör så kallade omvända klassresor. Jo, ibland skrivs det om att ”downshifta”, att frivilligt gå ner i arbetstid och kanske välja bort en framgångsrik karriär för att få mer balans i livet. Det vanligaste är att människorna som väljer att downshifta ägnar tid åt sin trädgård eller något konstnärligt. En del vill ha mer meningsfulla sysslor och utbildar sig till ett vårdyrke.

Från chef till chaufför

Jag vet, jag sveper i breda penseldrag, men jag vill berätta om mannen jag pratade med på en fest i somras. Han var i femtioårsåldern och hade, som jag förstod det, haft chefspositioner inom reklambyråvärlden. Något hade hänt på jobbet, förmodligen tidsandan. Han kände sig inte hemma längre i det nya och fick inte gehör från sina yngre kollegor trots att han hade en chefsroll.

Han nämnde något om att han inte gillade det som brukar kallas agil organisation. För att citera Fackförbundet Vision: ”I en organisation som arbetar utifrån agila metoder måste du vinna förtroendet hos dina medarbetare. Informationsövertag och formell makt räcker inte längre och som chef kan du inte detaljstyra. Du kommer att gå från att peta i sakfrågor och bestämma till att stötta och inspirera.”

Unga ifrågasätter arbetsnorm

Dagens Nyheter hade i våras en artikelserie om ungas syn på arbete. Den refererar till omvärldsanalysföretaget Kairos futures framtidsspaning som visar att unga vill styra över sin arbetstid och att många kräver att få jobba mindre. Jag har hört liknande spaningar förr, och analysen är att många unga har sett sina föräldrar låta jobbet ta över allt i livet och insett att det inte är värt det. En föreläsare jag hörde berättade om tjejen vars pappa fick ett vredesutbrott över att wi-fin inte funkade när han försökte ha ett digitalt jobbmöte, samtidigt som de satt i skidliften på en semesterresa.

Liknande spaningar hörde jag när jag för några år sedan läste en yh-utbildning i kommunikation. Att vara äldre och ha erfarenhet leder inte nödvändigtvis till att du får respekt. Du måste förtjäna den, och du måste visa intresse för din omvärld. Visa att du hänger med. Det är en tuff insikt för många.

Konkret jobb lockade

Mannen jag träffade hade sagt upp sig från reklamsvängen och jobbade numera med att transportera farligt avfall. Det var ett mycket konkret jobb med tydliga arbetsuppgifter och resultat, och kollegorna var av ett helt annat slag än han var van vid. Han sa att han trivdes bra, också med att jobbet var fysiskt och hade gjort att han var i bättre form än tidigare.

Jag kan tänka mig att en del gamla kollegor höjer på ögonbrynen när de hör om hans jobbskifte. Men det verkade som att han inte brydde sig om vad de tyckte.

Marja Beckman är frilansande skribent som skriver mycket om utbildning och livslångt lärande. Marja är även Sverigeredaktör för NVL (Nordiskt Nätverk för Vuxnas Lärande)

Foto: Pixabay