År 2018 deltog nästan 400 000 människor i kommunal vuxenutbildning, här är även sfi-studerande inräknade. Av dessa var det ungefär 40 000, fördelat på ca. 10 000 på grundläggande nivå och 30 000 på gymnasial nivå, som läste en kurs i matematik. Vid en jämförelse med andra kurser så är andelen studieavbrott högre och studieresultaten genomgående svagare än i alla andra kurser. Det är inte bara så att en högre andel inte når upp till betyget E utan också så att en lägre andel når de båda högsta betygen.

Vi vet att knappast något annat skolämne uppvisar så stor bredd i de känslomässiga upplevelserna som matematiken gör. För några är matematiken en källa till glädje och inspiration men för desto fler överväger de mera ångestladdade uppfattningarna. Ofta är det den senare gruppen som vi möter inom vuxenutbildningen. Hur många som avstår från matematikstudier av rädsla för att självförtroendet ska minska och man misslyckas vet vi inte så mycket om men troligen handlar det om ett betydande antal. Att matematikstudier är svårt är en uppfattning som många har och som funnits under lång tid. Orsakerna kan inte förklaras enkelt men säkerligen bidrar ett abstrakt kursinnehåll med ofta låg verklighetsanknytning till bilden. Svårigheter att finna mening och överblick är en annan komplikation. Parallellt med den lite ångestfyllda bilden finns det också en uppfattning av matematik som ett högstatusämne och något som till vissa delar är nödvändigt i arbets/privatliv. Intressant är också att den negativa bilden ges även av en del personer som lyckats väl i andra studier och som har ett gott allmänt självförtroende. I spänningsfältet mellan alla dessa olika uppfattningar ska vuxenutbildningens matematiklärare, ofta på kort tid, stötta de studerandes kunskapsutveckling. Situationen kompliceras av att andelen studerande med olika svårigheter har ökat och att fler och fler läser matematik på distans. Det senare är inte negativt i sig men det finns frågetecken kring i vilken utsträckning distanskurserna ger tillräcklig interaktion med såväl läraren som kurskamraterna. Det är förstås viktigt att den studerande kan välja en studieform som är väl anpassad till förutsättningar och erfarenheter. Det är tveksamt om de studerande är särskilt medvetna om detta och ibland saknas valmöjligheterna.

Validering har blivit ett av vuxenutbildningens viktigaste redskap, både för att förkorta utbildningstiden och öka genomströmningen men också som ett erkännande av den vuxnes tidigare erfarenheter. Det är främst inom yrkesutbildningar och språk som valideringsmöjligheterna tagits till vara, utvecklats och nått framgång. Men hur ser det ut för matematikens del? När det gäller matematik är det inte så troligt att studerande har sådana erfarenheter eller kunskaper att hela eller större delen av kurser kan valideras, däremot är ett ”validerande förhållningssätt”, där man i lärandeprocessen anknyter till den studerandes tidigare erfarenheter och kunskaper, en god utgångspunkt i alla utbildningar men särskilt inom vuxenutbildningen. En sådan arbetsform bidrar till att skapa mening och att öka självförtroendet hos de studerande.

Inom ViS, Vuxenutbildning i Samverkan, som är en nationell organisation för vuxenutbildning, finns en nätverksgrupp för matematikutbildning. En betydande del av resurserna där satsas på att erbjuda kortare kompetensutvecklingsinsatser i förbundets regi. Sedan en tid tillbaka arbetar man också med att synliggöra behovet av poänggivande högskolekurser som är designade för vuxenutbildningens lärare och skolledare. Utbudet av sådana kurser är skrämmande lågt, inte bara då det handlar om matematik. Ett annat område som matematiknätverket har aktualiserat är frågan om hur kravet på att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet ska kunna tillgodoses i praktiken. Hur definieras begreppen och hur sker arbetet i lärargrupperna?

En alldeles för stor grupp av människor tar inte chansen att delta i vuxenutbildning för att stärka sitt matematikkunnande. En satsning på den gruppen skulle få människor att upptäcka att det inte är en omöjlighet att stärka sitt matematiska självförtroende och därmed också få större möjligheter att känna delaktighet i ett demokratiskt samhälle. Resultaten i kommande PIAAC-undersökningar för den lägst presterande gruppen skulle säkert förbättras då. Att vi inte talar oftare om detta liksom om den särställning som matematiken intar då det gäller studieresultat är svårbegripligt. En djup analys följt av ett Kunskapslyft inriktat på matematikkunnande borde vara en självklarhet!

Hans Melén har tidigare varit skolledare vid vuxenutbildningen i Stockholm och är sedan långt tid engagerad i föreningen ViS, Vuxenutbildning i Samverkan, bl.a. som ansvarig för en nätverksgrupp i matematik.