Denna text är ursprungligen publicerad på engelska av Jumbo Klercq. 

När man talar om vuxenutbildning i Europa tänker man direkt på Erasmus+, men hur kommer det sig egentligen att vuxenutbildning ingår i Erasmus+? EPALE-ambassadör Jumbo Klercq från Nederländerna har ända från början varit starkt engagerad i denna utveckling i olika roller. I en serie blogginlägg beskriver han denna historia och reflekterar kritiskt över de olika förändringarna i programmet.

Hur viktigt är Erasmus+ för vuxenutbildningen och hur viktig är egentligen vuxenutbildningen för Erasmus+? Vilka är programmets föregångare och vad vet vi om bakgrunden? Vad är sig likt i programmet? Vad har försvunnit? Och hur bedömer vi detta? Det är vad dessa blogginlägg handlar om.

Vuxenutbildning

Begreppet vuxenutbildning användes för första gången på 1800-talet, när det togs flera initiativ för att förbättra arbetarklassens läs- och skrivkunnighet, yrkeskvalifikationer och allmänna utveckling. Exempel på detta var folkhögskolorna, folkuniversiteten, fackföreningsskolorna och kvällsskolorna. På 1900-talet fick vuxenutbildningen större erkännande och stöd från staten, internationella organisationer och den akademiska världen. Vuxenutbildning betraktades som ett sätt att främja demokrati, social rättvisa, ekonomisk tillväxt och personlig utveckling. Nuförtiden skulle vi säga att många av dessa lärprocesser var icke-formell utbildning. Jag själv har en bakgrund inom utbildning och utveckling och inledde min yrkesbana på Volkshogeschool Ons Erf i Berg en Dal. I mitt land, Nederländerna, infördes termen vuxenutbildning 1986 när lagen om vuxenutbildning trädde i kraft. Denna lag omfattade alla former av utbildning för vuxna. I Europa fanns det ingen EU-strategi för vuxenutbildning före 1995. EU, som ersatte Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) 1993, hade ingen särskild utbildningspolitik, men det fanns så kallade gemenskapsprogram som Erasmusprogrammet för högre utbildning och Lingua-programmet för utbildning i europeiska språk. Båda programmen har gett studenter möjlighet att studera utomlands sedan 1987.

Socrates I, 1995-1999

När jag 1995 erbjöds att delta i projektet ”Older Adults as Helpers in Learning Processes”, som samordnades av European Association for Adult Education (EAEA), upptäckte jag snabbt att detta projekt till stor del finansierades genom Sokrates. Drivkraften bakom detta Sokratesprogram var en politisk vilja att bygga upp ett ”kunskapens Europa” baserat på en aktiv politik för livslångt lärande. Europeiska året för livslångt lärande utlystes 1996 och samma år offentliggjordes den viktiga rapporten Learning the Treasure Within, som Jacques Delors skrev för Unesco. Sokratesprogrammet skulle stärka den europeiska dimensionen i EU:s utbildningspolitik, men detta skulle naturligtvis inte ersätta medlemsstaternas egen utbildningspolitik. EU-politiken skulle framför allt fungera som komplement. Den kan dock betraktas som en strategi för att lägga grunden till en europeisk politik. Därmed startades ett nytt omfattande program som framför allt främjade formell allmän utbildning. De befintliga programmen Erasmus och Lingua blev en del av detta nya program, som utvidgades ytterligare genom Comenius-initiativet för grundskole- och gymnasieutbildning. Dessutom fanns det utrymme för vuxenutbildning, öppen utbildning och distansutbildning samt för informationsnätverk (såsom Euridyce).

Filosofen

Det fanns en anledning till att programmet uppkallades efter den grekiske filosofen Sokrates (470–399 f.Kr.). Han sade: ”Det enda som jag vet är att jag ingenting vet.” Sokrates sätt att angripa utbildning byggde på den sokratiska metoden, som innebär att man ställer frågor, prövar argument, ifrågasätter antaganden och söker sanningen. Han uppmanade sina samtalspartner att ifrågasätta sin egna kunskap och sina övertygelser med förnuftets hjälp. Han ställde ständigt frågor för att lära sig mer om världen och sig själv. Sokrates samtal var inte någon debatt eller något föredrag, utan ett gemensamt sökande efter sanningen. Han lyssnade uppmärksamt på sina samtalspartner, försökte förstå deras perspektiv och uppmuntrade dem att bilda sig en egen uppfattning och att försvara den. Hans metod var i linje med den moderna synen på utbildning och är fortfarande på sitt sätt relevant för vuxenutbildning 2024.

Programmets innehåll

Inom programmet låg tonvikten huvudsakligen på utbyte av kunskap och erfarenheter mellan medlemsstaterna. Tanken var att ytterligare främja europeiskt samarbete och förbättra utbildningskvaliteten genom gränsöverskridande partnerskap. Det rekommenderades att projektförslag skulle lämnas in där organisationer från Nord-, Väst- och Sydeuropa deltog tillsammans. Förtrogenhet med andra länder, språk och livsstilar betraktades som en stor fördel inom utbildning och arbetsliv. Rörlighet och utbytesprogram blev därför viktiga inslag i programmet. Det var också viktigt att fattigare eller avlägsna områden kunde delta till fullo. I alla aspekter av Sokrates betonades också utbildningsbehoven bland personer med funktionsnedsättning eller andra missgynnade personer. Utgångspunkten var lika möjligheter. Dessutom samarbetade programmet nära med flera andra viktiga europeiska initiativ, såsom yrkesutbildningsprogrammet Leonardo da Vinci, tredje fasen av Ungdom för Europa-programmet och flera delar av fjärde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling.

Vuxenutbildning inom Sokrates

Det första Sokratesprogrammet hade en budget på ungefär 850 miljoner euro för perioden 1995–1999. År 1997 ökades detta till 920 miljoner euro. De nationella kontoren hade ansvar för styrningen och uppföljningen av de decentraliserade åtgärderna, men även för informationen om hela programmet. I Nederländerna var detta European Platform for Dutch Education. Denna plattform skulle stimulera internationaliseringen inom Nederländernas utbildning och därmed bidra till utbildningskvaliteten. 

Medlen skulle gå till många olika verksamheter. Endast en mindre del var avsedd för vuxenutbildning. Detta skulle gynna gränsöverskridande projekt som främjar den europeiska dimensionen inom den allmänna vuxenutbildningens alla områden och kompletterar yrkesutbildningsverksamhet med stöd av Leonardoprogrammet. Det kunde röra sig om verksamhet för att öka medvetenheten om vikten av europeiska infallsvinklar bland vuxenutbildare genom spridning av kunskap om de europeiska ländernas kultur, språk och traditioner. Eller så kunde det handla om att främja en bättre förståelse av EU:s politiska, ekonomiska och administrativa aspekter. Eller så kunde projekten främja upprättandet av nätverk av vuxenutbildningsorganisationer på områden av intresse för EU-medborgarna. Kort sagt fanns det utrymme för många olika projekt.

Utbildningssektorns svar

Inom utbildningssektorn sågs Sokrates som en möjlighet att lyfta upp vuxenutbildningen på den politiska dagordningen. Det rådde en viss pionjäranda. Tiden var mogen för handling. Särskilt de nationella paraplyorganisationerna var de första som hörde av sig, och EAEA gick i spetsen. EAEA valde att huvudsakligen lämna in projektförslag som kunde bidra till ytterligare politikutveckling i Europa. På så sätt försökte de visa att vuxenutbildningen kan fylla en viktig funktion i europeisk politik. Detta var också nödvändigt, eftersom endast en liten del av budgeten fanns tillgänglig för vuxenutbildningsprojekt. Dessutom ägnades för mycket uppmärksamhet åt projektens ekonomiska aspekter på bekostnad av de pedagogiska aspekterna. Utöver den stora administrativa ansvarsskyldigheten fungerade också medfinansieringen som hinder: de sökande var tvungna att finansiera en viss andel med egna medel. I sista hand kunde man också bidra ”in natura”, exempelvis i arbetstimmar.

Resultaten

I första fasen prioriterade Sokratesprogrammet åtgärder som kunde mångdubbla effekten, eftersom programmets effekt i hög grad var beroende av medlemsstaternas strategier, som EU:s åtgärder endast kunde komplettera. Mellan 1995 och 1997 genomfördes Sokratesprogrammet i 15 EU-medlemsstater och i de länder som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (Island, Liechtenstein och Norge). Efter 1997 och 1998 utvidgades programmet till EU:s dåvarande kandidatländer (Cypern, Rumänien, Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien). Programmet bidrog mer till utvecklingen av begreppet europeiskt medborgarskap och mindre till stärkandet av den europeiska dimensionen inom utbildningen. Inom Comenius-delen finansierades 350 interkulturella projekt under bidragsperioden. Flera projekt inom vuxenutbildningen skulle också utveckla utbildningens interkulturella dimension, särskilt genom att erbjuda moduler eller integrationsprogram för personer som löper risk för utestängning på grund av sin etniska tillhörighet samt för missgynnade kvinnor. Jag själv deltog i ett projekt som samordnades av en norsk organisation för pensionsförberedande utbildning som främjar aktivt medborgarskap, där vi tog fram en handbok med bästa praxis för pensionsförberedande kurser. Av den totala budgeten för Sokrates gick 2,7 % till vuxenutbildning, vilket möjliggjorde europeiskt samarbete för många olika målgrupper, även utanför skolan och den högre utbildningen. Enligt en extern utvärdering av programmet riktades den största kritiken mot de tillämpade förfarandena, spridningen av resultaten samt uppföljningen och utvärderingen av programmet som helhet. Många förfaranden var för ohanterliga och komplexa med tanke på de ibland begränsade beloppen.

Arvet från Sokrates

Vad finns kvar av detta första Sokratesprogram i det nuvarande Erasmus+? Den viktigaste fördelen är att det nu finns mer (ekonomiskt) utrymme för vuxenutbildning, men som vi ska se var detta ingen självklarhet.

Definitionen av vuxenutbildning har också ändrats eller anpassats flera gånger. Vuxenutbildningen tycks definitivt ha fått en plats i solen, men det uppnåddes inte heller utan diskussioner. Dessutom har reglerna förändrats på ett genomgripande sätt. I kommande blogginlägg ska vi diskutera i vilken utsträckning dessa förändringar utgör förbättringar eller begränsningar.