Konstprojekt utvecklar intagna på anstalt
2023 fick Mjölby bibliotek medel från Kulturrådet inom ramen för satsningen Stärkta bibliotek för att arbeta trygghetsskapande och brottsförebyggande i kommunen och i samhället i stort. Ett väldigt brett uppdrag, som såklart fick kokas ner till mindre projekt. En del av projektet har ungdomar som besöker folkbiblioteket som målgrupp och en annan del fokuserar på intagna på Kriminalvårdsanstalten i Skänninge. På Kriminalvårdsanstalten finns det en stor efterfrågan på kvalitativ programverksamhet, vid sidan av bibliotekets ordinarie tjänster. Programverksamheten syftar till att minska återfallen i brott och för de intagna att skaffa sig nya färdigheter, kunskaper och tankemönster.
Eftersom jag under våren, vid sidan av mitt arbete, studerat kursen Kvalificerat utrednings- och utvärderingsarbete i offentlig förvaltning vid Högskolan i Halmstad, tog jag mig an uppgiften att utvärdera projektet. Att utvärdera denna typ av projekt visade sig vara lite svårare än jag hade trott. Eftersom det bara genomförts en kurs än så länge, och eftersom kursen genomfördes i år går det inte att utvärdera effekterna av projektet över tid. På grund av detta fick frågeställningen begränsas till de medverkandes upplevelser av kursen.
Projektet, som kallas Vad är det jag ser?, genomfördes på Kriminalvårdsanstalten under januari till februari 2024. Kursen pågick under fyra veckor och de sju deltagarna träffades två gånger i veckan, alltså totalt åtta träffar. Kursledare var två bibliotekarier anställda vid Mjölby bibliotek. Den ena bibliotekarien är även professionell konstnär och den andra bibliotekarien är utbildad fritidspedagog och kulturvetare. Under kursen deltog även fyra kriminalvårdare.
Konstprojekt med lite varierande syften, är ingen nyhet inom kriminalvården. Dock finns det relativt lite forskning gjord inom området. 2020 genomförde dock Littman och Sliva en granskning av 25 olika konstprojekt genomförda inom kriminalvård, framför allt i USA, där de jämförde utfallen av de olika projekten (Littman & Sliva, “Prison Arts Program Outcomes: A Scoping Review”. The Journal of Correctional Education 71 (3), 2020). Projekten hade delvis olika syften; några fokuserade på faktiska kunskaper, andra på träning av emotionella kompetenser eller på återanpassning till livet efter avtjänat straff. Enligt Littman och Sliva visar forskningen 84% av studierna de undersökte att deltagandet i ett konstprojekt under tiden på en kriminalvårdsanstalt leder till emotionell utveckling hos deltagaren. Det kan handla om ökad självkänsla, ökat självförtroende, ökad benägenhet att slutföra uppgifter, bättre emotionell stabilitet eller att deltagarna uppvisar bättre psykisk hälsa och mindre känsla av hopplöshet eller ilska.
25% av studierna visar att deltagandet i de aktuella konstprojekten lett till förbättring av disciplin och kommunikation hos deltagarna. När det gäller återfall i brott och återgång i arbetslivet efter avtjänat straff finns det färre forskningsresultat i de undersökta studierna. Endast två av de 25 studierna undersöker detta och endast en av studierna visar lägre återfall i brott för de som genomgått en konstkurs under tiden på anstalt och denna studie gjordes på ungdomsbrottslingar. Som författarna också påpekar behövs det alltså mer forskning på detta område.
Projektet Vad är det jag ser? påminner i upplägg och syfte om de konstprojekt Littman och Sliva undersökt. Det är därför inte helt orimligt att anta att de kan ha liknande effekt på kursdeltagarna vårt projekt. Detta går naturligtvis inte att bevisa eller motbevisa med den begränsade data vi hade tillgång till. Jag valde därför att utvärdera med fokus på de deltagandes upplevelser av kursen. Jag ville dessutom utvärdera vad som skulle kunna förbättras om man genomför kursen igen. Utvärderingen gjordes dels genom enkäter med öppna svarsalternativ, dels genom kursledarnas observationer av deltagarna.
Något som i stort sett alla deltagarna tar upp är att kursen var för kort. Det är alltid svårt att veta vad som är lagom långt för en kurs, men kanske skulle det gå att få till någon slags fortsättning av kursen. Mycket tid gick åt till att transportera material in och ut från anstalten och att ställa i ordning lokalen. Det hade varit bra om det funnits ett rum för ändamålet, där materialet hade kunnat vara kvar hela tiden. Kursledarna funderade på om det skulle vara möjligt att fortsätta kursen längre fram med återkoppling digitalt via en intresserade kriminalvårdare. Detta skulle gjort att varje tillfälle tagit mindre tid i anspråk.
Några kursdeltagare nämner också att de hade velat ha mer färg. Kanske beror detta på att det var mycket fokus på teckning med penna eller kol. Något som kursledarna nämner vid ett tillfälle som en miss är att de hade kommenterat ett av en deltagares alster (positivt) och att efter det hade valt att presentera den bilden i stället för de bilder han från början själv hade valt. Att förhålla sig neutral till deltagarnas skapande, för att inte påverka dem, kan vara lärdom för kursledarna att ta med sig till en annan gång (även om det såklart kan vara lättare sagt än gjort att hela tiden vara neutral). Dock har ju även beröm en poäng om det göra att kursdeltagarna blir mer motiverade att fortsätta skapa.
Även längden på kurstillfällena, struktur, tid för de olika övningarna och hur ofta fokus ska skifta mellan olika övningar är något som kan vara bra att reflektera över till en annan kursomgång och på så sätt anpassa till kursdeltagarnas förutsättningar. Utifrån kursledarnas observationer är det lätt att utläsa att många av kursdeltagarna hade väldigt skiftande energinivå, både under kurstillfällena men också mellan gångerna. Detta är såklart viktigt att känna till som kursledare för att om möjligt kunna anpassa efter kursdeltagarnas dagsform. På anstalten, och självklart även i världen utanför, kan man stöta på människor med olika typer av funktionsvariationer eller människor som är emotionellt instabila av olika anledningar. Detta är viktigt att ta höjd för i planeringen av ett liknande projekt.
Det är, som tidigare nämnt, inte möjligt att avgöra huruvida kursen Vad är det jag ser? har bidragit till långsiktiga förändringar i beteenden eller i sättet att resonera hos kursdeltagarna. Dock visar svaren på att kursdeltagarna har positiva upplevelser från projektet samt att flera av dem upplever att det lärt sig mer om konst och är sugna på att fortsätta skapa.
Konstprojekt på anstalt är, som tidigare nämnts, inget nytt fenomen och mer forskning på området är avgörande för att ta fram en tillförlitlig bedömningsgrund på vilka metoder som är mest framgångsrika och vilka egenskaper som är möjliga att påverka med konstens hjälp. Huruvida det är skapandet i sig, deltagandet i en lärarledd kurs oavsett ämne eller något annat som ligger bakom de resultat som tidigare forskning visar på, är också ett spännande ämne som skulle behöva utforskas närmare!
Anya Feltreuter har arbetat inom folkbiblioteken de senaste 17 åren. I olika roller, men främst som bibliotekschef. Sedan februari 2024 är Anya avdelningschef för Vallabiblioteket, Linköpings universitet. Delar av sin tid arbetar Anya även som bibliotekarie och möter studenter när de söker olika typer av information. Anya är också medlem i den internationella biblioteksföreningen IFLAs sektion Management & Marketing där Anya var ordförande 2019-2023. Anya har ett stort nätverk inom biblioteksvärlden, både nationellt och internationellt. Anya är också EPALE/Erasmus+ ambassadör.
