Snacka om hållbarhetstänk!
I en tid där konsumtion sker med ett klick och kläder fraktas över hela världen utan att vi reflekterar över tillverkning, material eller miljöpåverkan, är det viktigare än någonsin att stanna upp. Vad kan vi egentligen lära oss av historien? Ganska mycket, visar det sig – särskilt när vi tittar på hur människor förr tog tillvara på varje tråd, varje tygbit och varje möjlighet att förlänga livslängden på sina plagg.
Kläder, kläder och ännu fler kläder
Våra garderober svämmar över. Vi slänger, skänker och säljer, men ändå tycks det aldrig bli tommare. Det här är knappast unikt för oss i Sverige. Jag tror att människor världen över kan känna igen sig i den här beskrivningen. Det är därför hög tid att prata om konsumtion och dess påverkan på både ekonomi och miljö. Men även om mitt inlägg snart byter riktning, håller vi oss kvar inom samma område – textilier.
SFI gör studiebesök
"Textilier ur våra gömmor" är namnet på Föreningen Söderhamns Museums senaste utställning, som mina SFI-elever nyligen fick uppleva. Gömmorna består av en samling föremål från hela Hälsingland, inköpta redan hösten 1913 för att lägga grunden till museets verksamhet. Många av plaggen hade aldrig tidigare visats.
Ett fönster till historien
En rik samling livstycken, schalar och hättor ger oss möjlighet att följa modets utveckling genom tidens gång – både i form och material. Här finns siden, sammet, linne och bomull. De äldsta plaggen är från sent 1700-tal och sträcker sig fram till 1850–60-talet. Materialen fungerar som tidsdokument och berättar om det textila utbudet, men också om bondesamhällets välstånd. Genom skogsbruk, linhantering och gårdsbruk kunde man införskaffa – och ibland själva tillverka – dessa exklusiva material.
Utställningen visar folkliga plagg som framställdes och användes på och av de som bodde på gårdarna. Inget gick till spillo – varje tygbit hade ett syfte. En viktig lärdom för oss idag, i en tid där vi ofta slänger sådant som fortfarande har värde.
Hållbarhet när den är som bäst
Ett plagg som väckt stor uppmärksamhet – och som nu ska lånas ut till ett annat museum – är ett grönt livstycke med påsydda ärmar. Den stormönstrade ylledamasten, tillverkad i Sverige i slutet av 1700-talet, vittnar om hög hantverksskicklighet. De stickade ärmarna, med det karaktäristiska nejlikemönstret från Voxnadalen, är skapade av en skicklig stickerska. Kombinationen och monteringen ger oss en fantastisk inblick i folkligt återbruk.
Glädje- och sorgschalarna
På 1700-talet fanns sidenväverier i Sverige, och Flors linnemanufakturi i Söderhamn var landets största på 1760-talet. Med en växande hamn och fler skeppsvarv kunde man exportera damast- och duktyger från lilla Mo till Europas hov.
På en av utställningens väggar hänger sidenschalar – vändbara, med ena sidan i dämpade färger och den andra i gladare toner. Den färgglada sidan bars vid bröllop och dop, den mörka vid begravningar. Om just dessa schalar kommer från Flor är ännu oklart, men en omfattande dokumentation pågår. Kanske visar det sig att några av dem tillverkats alldeles i närheten.
Från tapet till plagg
Ett annat plagg jag gärna berättar om är ett enkelt, randigt livstycke för en bonde – välanvänt och nött. Fodret på insidan liknar jutesäck, och väcker tankar. Kanske har målarfärgen från en vävtapet tvättats bort för att ge tyget ett nytt liv?
Samtalet om det upplevda
Mina elever fick en guidad visning av teknikerna och metoderna som användes för att återanvända textilier. Vi diskuterade hur dessa metoder kan tillämpas idag – hur vi kan bli mer hållbara i vår konsumtion.
Eleverna, som kommer från olika delar av världen, bidrog med sina egna erfarenheter. Diskussionen blev rik och mångfacetterad.
Elever från Ukraina berättade om traditionen att spara kläder i kistor mellan generationer. Barnkläder gick i arv, och far- och morföräldrars kläder bars av de unga. Bröllopsklänningar syddes om. Men de konstaterade också att dessa traditioner håller på att glömmas bort – och suckade nostalgiskt över hur materialets värde förloras.
Elever från Eritrea och Somalia berättade om hur man lappade kläder, och hur alla barn i familjen bar samma plagg tills de inte längre gick att använda. Dessa berättelser ger textilierna ett sammanhang – de vittnar om kärlek och tacksamhet till det naturen ger.
Sådant berättas med varma blickar.
Vad tar vi med oss av det här?
Det är lätt att ryckas med i konsumtionssamhällets tempo. Men när vi stannar upp och lyssnar till historien – och till varandra – inser vi att hållbarhet inte är något nytt. Det är något vi en gång levde efter, av nödvändighet men också av respekt för resurserna.
Genom att utforska historiska textilier och deras återanvändning kan vi lära oss mycket. Jag blir verkligen inspirerad – både till att lära mig mer och till att vårda mina egna kläder med respekt. Att bära dem med stolthet.
Tack för ordet
Madline Arbid är SFI-lärare på CFL Söderhamn som är en del av Hälsinglands utbildningsförbud. Madline är också EPALE och Erasmus+ ambassadör.
