Allmän utbildning i räkneförmåga är sällan intressant eller till hjälp för de flesta vuxna, enligt forskare. I stället bör vuxenutbildning hjälpa människor att kritiskt utvärdera strukturerna bakom vår datadrivna värld.

Definitionen av räkneförmåga – förmågan att hantera och använda numerisk information och data i praktiken – kan verka relativt tydlig för de flesta av oss.

Räkneförmåga är matematik som översatts till verkliga och vardagliga situationer.

Och ändå, som professor Anke Grotlüschen påpekar, är en av de största utmaningarna inom utbildning inom räkneförmåga att vår förståelse för räkneförmåga ofta skiljer sig mycket från vad den dagliga räkneförmågan faktiskt innebär: saker som att uppskatta hur långt man kan köra innan bensinen tar slut, tumregler som används i matlagning eller att tolka ett läkarrecept.

Alla bör förstå att det nya guldet inte är språk eller läs- och skrivkunnighet utan data.

Grotlüschen är professor i livslångt lärande vid Hamburgs universitet och har bland annat studerat korsningen mellan räkneförmåga, vuxenutbildning och sårbarhet.

Hennes intresse för räkneförmåga har drivits av Jean Lave, en socialantropolog som utvecklade sin teori om situationsundervisning på 1980-talet. Lave fann att vuxna som skulle kunna slutföra uppgifter utifrån räkneförmåga på en stormarknad kunde misslyckas när de blev ombedda att utföra exakt samma uppgifter i en provmiljö.

”Det här har att göra med hur räkneförmåga är osynlig. Jämfört med exempelvis läs- och skrivkunnighet finns det väldigt lite forskning om vad räkneförmåga betyder i praktiken och hur samhället formar behoven runt omkring den”, säger Grotlüschen.
 

Särskilt ökningen av ny teknik och digitalisering innebär att mycket av den räkneförmåga vi stöter på ”försvinner” in i tekniken. Vi gör beräkningar med våra telefoner och är vana vid autogirering – men det betyder inte att det finns ett mindre behov av räkneförmåga.

Siffror styr vårt liv mer än någonsin, argumenterar Grotlüschen.

Ett viktigt exempel på dagens behov av räkneförmåga, säger hon, är förmågan att behandla och kritiskt utvärdera de uppgifter som vi ständigt konsumerar i form av nyhetsartiklar, diagram och annat innehåll.

Vi behöver också räkneförmåga för att förstå hur och varför uppgifter samlas in från oss och hur de används för politiska och kommersiella ändamål.

”Sjukförsäkringsbolag kan till exempel uppmuntra kunder att mäta allt med en smartklocka, men kan också använda dessa data för att göra din försäkring dyrare för dig. Alla bör förstå att det nya guldet inte är språk eller läs- och skrivkunnighet utan data”, säger Grotlüschen.

Räkneförmåga långt ifrån universell

Keiko Yasukawa är föreläsare vid School of International Studies and Education vid University of Technology i Sydney och specialiserar sig i politik och praxis för vuxnas läs- och skrivkunnighet och räkneförmåga.

Hon betonar också att samhälleliga förändringar som framväxten av stora data och ”övervakningskapital” – det faktum att våra personuppgifter är föremål för handel – drastiskt påverkar begreppet räkneförmåga.

Ett annat exempel på en megatrend som påverkar räkneförmågan är klimatförändringen, som också skapar helt nya behov av räkneförmåga.

”I Australien är luftkvaliteten redan så dålig att folk rekommenderas att stanna hemma. Så vi måste lära oss att kontrollera inte bara lufttemperaturen utan även andra saker, såsom luftkvalitetsindikatorer”, förklarar hon.

Även om många av de här förändringarna sker på en global nivå, fortsätter Yasukawa, är det viktigt att komma ihåg att metoder för räkneförmåga alltid är beroende av deras specifika lokala sammanhang.

”Det här strider mot vad vi får lära oss i skolan, nämligen att matematik är ett universellt språk som man kan använda var som helst”, säger hon.


 

Som de flesta som intervjuades för det här reportaget, studerade Keiko Yasukawa ursprungligen ren matematik. Det var först efter att ha avslutat sin doktorsexamen i ämnet som hon började tänka på matematik i förhållande till omvärlden.

Hon blev lärare vid en fakultet för ingenjörskap och insåg snabbt att ingenjörer löste matematiska problem på ett sätt som var helt annorlunda än det hon hade lärt sig. Det började verka som om matematik inte var ”ren” eller ”universell” trots allt.

I sin egen forskning studerar nu Yasukawa vissa samhällens eller situationers sammanhang för räkneförmåga. Ett exempel kan vara metoder för räkneförmåga på en viss arbetsplats.

”Flera aspekter bidrar till behoven av räkneförmåga för ett arbete. Förutom arbetets tekniska krav kan kraven omfatta mer subjektivt erfarna faktorer som t.ex. tidspress, värden och estetik. Det är därför inte särskilt meningsfullt att säga vilka räkneförmågor som människor behöver lära sig att arbeta om vi inte förstår den specifika karaktären hos det arbetet”, argumenterar hon.
 

Vuxna är inte intresserade av att gå till en workshop för att förbättra sin räkneförmåga.

Gällande samma princip ifrågasätter Yasukawa den ökande populariteten hos storskaliga bedömningar såsom PIAAC (undersökning av kunskaper och färdigheter hos vuxna). I stället efterlyser hon mer resurser för en djupare analys av hur räkneförmåga fungerar i specifika sammanhang och situationer.

”I Australien har till exempel rapporter om PIAAC-resultaten antytt att 50 procent av den vuxna befolkningen saknar räkneförmåga. Men vad betyder det egentligen? Det säger inte mycket om hur räkneförmåga fungerar för individer eller vad vi kan göra för att förbättra den.”

Mer utrymme för kritisk räkneförmåga

Hur bör allt det här återspeglas i vuxenutbildningspolitiken och pedagogiken?

Keiko Yasukawas argument är tydligt: en utbildning som passar alla typer av räkneförmåga kan till en början verka ekonomiskt förnuftig, men om den inte uppfyller någons behov är den inte effektiv.

Hon anser att det är synd att vuxenutbildning, som ursprungligen utvecklades för att svara flexibelt på vuxnas individuella behov, har reducerats till ”kompetensutbildning”. Enligt hennes uppfattning är det inte bara ineffektivt att lära ut generisk räkneförmåga – utan också sällan verkligt intressant för människor.

Anke Grotlüschen förespråkar också en utbildningsstrategi som bättre införlivar individuella och skiftande behov av räkneförmåga.

”Vuxna är inte intresserade av att gå till en workshop för att förbättra sin räkneförmåga. Men om du anordnar en workshop om hur algoritmer fungerar och påverkar våra liv, då är det intressant!”

Människor undervisar ofta på det sätt de undervisades, vilket inte nödvändigtvis är det bästa sättet.

Mer än något annat skulle både Grotlüschen och Yasukawa vilja se räkneförmåga mer inbäddad i kritisk vuxenutbildning. I stället för att lära människor att bara navigera i den datadrivna världen bör utbildning inom räkneförmåga handla om att lära människor att kritiskt utvärdera strukturerna bakom den, tycker de.

”Räkneförmåga kan inte bara handla om att anpassa sig till det som finns. Det borde också handla om hur situationen kan förändras”, säger Anke Grotlüschen.
Keiko Yasukawa delar med sig av ett exempel från sin egen forskning: i Australien ville bankerna lära ut färdigheter för att spara och budgetera åt vuxna från socioekonomiskt berövade bakgrunder.

”Men folk kände att de inte behövde de här färdigheterna eftersom de ändå inte hade några extra pengar. Det var viktigare att lära sig hur man inte behöver förlita sig på snabblån.”

Dela sårbarheter och verktyg

Någon som mycket väl känner till utmaningen att bygga en bro över klyftan mellan matematik och vardaglig räkneförmåga är Brooke Istas, en matematikhandledare för vuxna från Arkansas City i USA.

Hon har arbetat med räkneförmåga hos vuxna i 15 år och tilldelades ett stipendium för incitament från Coalition on Adult Basic Education (Koalitionen för grundläggande utbildning för vuxna) (COABE) år 2020. En stor del av arbetet, säger Istas, är att hantera människors trauman om matematik – en oro som härrör från negativa erfarenheter av ämnet.
”Hur man ska övervinna oro och låg självkänsla kring matematik är en enorm fråga. Jag försöker hjälpa mina elever att förstå att det är okej att göra misstag och att du kan lära dig något av dem.”

 

Istas poängterar vikten av att dela sina egna sårbarheter med sina studenter. Hon är mycket öppen om sina ”dåliga dagar” med matematik eller det faktum att hon inte är särskilt snabb med att göra beräkningar och var tvungen att ta om några matematikkurser i högskolan.

Hennes erfarenhet av vuxenutbildningsområdet i Förenta staterna är att räkneförmåga fortfarande ofta är en ”eftertanke” – någon anställs för att lära ut läs- och skrivfärdigheter och sedan kan de bli ombedda att lära ut räkneförmåga vid sidan om.

”Människor undervisar också ofta på det sätt de undervisades, vilket inte nödvändigtvis är det bästa sättet. Vi behöver definitivt mer resurser för att förstå olika sätt att lära oss och olika sätt att sammanfatta algebra”, säger hon.

Kontextualisering och situationsmatematik i vardagen – kärnan i räkneförmåga – är något som Brooke Istas är passionerad för. Att utveckla nya metoder och verktyg för att belysa betydelsen av räkneförmåga för eleverna är alltid spännande, säger hon.

Det här kan innebära att man betraktar algebra som mönster eller går igenom recept som exempel på hur man använder fraktioner i vardagen.

Istas säger att hon nyligen har funnit det allt viktigare att även ta upp exempel på hur data kan användas och presenteras för oss i offentliga forum.

Hon ber ofta människor att ta in statistik eller grafik som de har stött på, och så klassen undersöker dem tillsammans.

”Jag uppmuntrar alltid mina elever att fråga vad som ligger bakom de här graferna och varför de har producerats. Mitt motto är att vad du än säger om data, så kan jag säga motsatsen – det handlar om hur man ställer upp materialet.”

Skrivare: Heini Huhtinen
Blogg har publicerats på engelska 03.06.2020 i Elm Magazinessa.

Elm Magazine och Kansanvalistusseura (KVS) i EPALE.