När jag i augusti 2018 surfade på www.utbyten.se, fick jag syn på en annons om ett TCA kontaktseminarium i Berlin som fokuserade på medielitteracitet och kritiskt tänkande inom vuxenutbildning. Efter ett nyss slutfört Erasmus+ digitaliseringsprojekt på vår skola – Sundbybergs vuxenutbildning – tänkte jag direkt på att det här är någonting vi borde delta i. Dessutom tänkte jag på den nyss utkomna läroplanen för vuxenutbildningen där ett alltmer större fokus och tyngdpunkt läggs just på digitalisering av undervisningen. Med andra ord är det digitala någonting som omger oss inte bara i vardagen utan finns också som ett krav i styrdokumenten. I ökande grad håller vi på att utnyttja internet och digitala verktyg i vår skolvardag, men har vi de kunskaper som faktiskt krävs i hantering av det digitala och onlinevärlden? Hur lär vi ut hur vi ska ta till oss information som finns online? Hur tacklar det övriga Europa dessa frågor?

Snabbspolning till december 2018 och jag befann mig i Berlin. Väldigt fort in i konferensen insåg jag att många andra vuxentutbildare i Europa också haft en mängd funderingar och frågetecken kring digitalisering och hantering av onlinevärlden. Stämningen bland deltagarna var något avvaktande och frågande i början då vi fick två keynote presentationer om hur medier påverkar våra åsikter och varför det är viktigt att lära ut medielitteracitet även för vuxna. Vi befinner oss mitt i en blixtsnabb utveckling av olika digitala verktyg som har potential att förvränga eller deformera verkligheten för oss. Nyheter från överallt i världen når oss på en nanosekund och medieinnehåll om framför allt kriser eller katastrofer är många gånger fotade och rapporterade av förbipasserande utan filtrering eller granskning. När vi nuförtiden har en mängd portaler, sajter och sociala medier där vem som helst fritt kan skapa innehåll och avbilda sin sanning, blir det allt viktigare att ha ett kritiskt förhållningssätt till onlineinnehåll. Den digitala infrastrukturen spårar vårt onlinebeteende och många gånger vet vi inte ens vad vi lämnar för spår. Egentligen visste man mycket av detta redan – och det gjorde säkert många andra konferensdeltagare också. Samtidigt kändes det som att många saknade kunskaper om hur man borde lära ut denna, numera massiva och alltmer komplexa virtuella verklighet. Och det var nog precis därför jag och de 79 andra europeiska utbildare hade samlats.

Efter de inledande presentationerna var det dags att jobba i tematiserade workshops utifrån ens egna intressen. Den avvaktande känsla släpptes fort, de stora grupperna började bli mindre och mindre när man började hitta personer med likadana fokus- eller intresseområden. Diskussionerna fortsatte på rasterna och vid måltiderna om samma eller nya ämnen. Under tre dagar knöt jag nya, potentiella samarbetskontakter med olika europeiska skolor, lärde mig om hur vuxenutbildning anordnas inom olika ämnen och yrkesområden i övriga Europa, fick mycket input om konferensens tema – och annat som gällde vuxenutbildning – från lärare och utbildare med diverse utbildningsbakgrunder och skolverkligheter.

Det var stundtals överväldigande att inse hur mycket kompetens hade samlats i ett och samma rum. Hur mycket gemensam vilja det fanns i Europa att lyfta och titta på utvecklingsområden som gäller alla européer – de infödda och nyinkomna. Hur man plötsligt sitter i en arbetsgrupp bland deltagare från 5-6 olika länder och har en positivt passionerad diskussion om kring fråga. Med andra ord var dagarna i Berlin mer än givande och jag lämnade konferensen upprymd och stimulerad. Så sök, åk och bli inspirerad! Det kommer att vara värt den satsade tiden.