Blog
Blog

Johanna Kallio: Från frö till planta – tankar om självfostran under ekokrisen

Människan är som en planta – en växande varelse som rotar sig i värderingar, kommunicerar och påverkar andra. För att plantan ska växa behöver rötterna nya näringsämnen.  De måste vara självväxande.

I flera år har jag sått ärtgroddar och sedan sett dem få skott. För att gro behöver ärtorna först vatten och mörker, men dessa gynnsamma förhållanden får inte fortgå för länge. När grodden har börjat ska ärtorna få dagsljus vid rätt tidpunkt så att knopparna brister ut och groddarna växer till plantor. Den kanske mest utmanande fasen är vid övergången från grodd till planta. Om ärtgrodden får för mycket solljus för tidigt torkar de ut – men om de hålls i fukt och mörker för länge möglar de.

För att groddarna ska växa kräver de alltså både gynnsamma förhållanden och skötsel.

Men vänta lite – varför talar jag om groddar i Sivistystori (sv. Bildningstorget)?  Förra våren skrev jag min första text om trädgården som en plats för att hitta den ekosociala bildningen. Jag lovade att denna höst fortsätta där jag slutade: Att beskriva vad som händer när vi funnit ett behov av att växa som människor mot en bredare ekosocial medvetenhet. Hur kan vi medvetet växa både som oss själva och i vårt tänkande från frö till planta?

Odling på andens och livets villkor

Idén om västerländsk kultur och bildning, cultura animi, fattades antikens stoiker, filosofen Cicero (106 f.Kr.–43 f.Kr.). Begreppsparet har ofta översatts till ”andlig odling”. Genom att fostra självrannsakan kan människan växa i anden, det vill säga växa inom sig själv. Med det avses en pedagogisk orienterad livsinställning där människan aktivt fostrar sig själv – det vill säga ändrar sina egna tankar och sitt eget handlande.  Syftet med självfostran är att uppfylla det fostringsmål som människan själv har fastställt.

Begreppet andlig odling har stannat kvar på den finska bildningshistoriens blad. Jyri Manninen påminde i våras i sociala medier om hur begreppet ”odling” i litteraturen i början av förra århundradet har använts synonymt för bildningen. Ett centralt begrepp även i modern litteratur kultivering (av t.ex. vilja och sinne), vilket ordagrant betyder markbearbetning eller förfining. De metaforiska kopplingarna mellan odling och bildning skulle kanske också behöva väckas i modern tid.

Björn Wallén skisserade i sin senaste bloggtext i Sivistystori på ett intressant sätt en utvidgning av begreppet djupbildning utifrån filosofen Arne Næss djupekologi och uppfostringsfilosofen Veli-Matti Värris tänkande. I texten lyfte Wallén fram sambandet mellan mänsklighet, medborgarskap och åskådning gällande biosfären.

Jag föreslår att det med tanke på självrannsakan är mycket nyttigt att börja granska sitt eget tänkande med tanke på sambandet mellan kropp och sinne, samhällspåverkan och den egna världsåskådningen. Vad har vi gjort och gör med dessa olika dimensioner, och hur påverkar de våra tankar?

Och hur formar till exempel rådande ekonomiska värderingar och uppfattningar våra uppfattningar om rätt och fel? Vad är viktigast för oss: Den ökade levnadsstandarden i takt med den ekonomiska tillväxten eller bevarandet av livsvillkoren?

Långsam förändring

I vuxenfostrans finländska historia drev särskilt professor Urpo Harva (1910–1994) kraftigt inte bara konsumtionskritiska, utan också miljöskyddsmässiga värden, eftersom han ansåg att dessa frågor var mycket aktuella för sin tid. Medborgaraktiviteten var viktig för Harva: Människorna skulle aktivt utbilda sig i dessa viktiga teman och kräva åtgärder som leder till ett mer hållbart samhälle. Jag återkommer upprepade gånger till citatet i Harvas verk Aikuiskasvatus (sv. vuxenfostran):

”Idén om naturskydd har blivit mycket aktuellt med tanke på att en utvidgning av industrin förstör naturen i större utsträckning och lösgör människan från naturens omedelbara närhet. När det gäller naturskydd är vårt folk allvarligt bakåtsträvande redan i avseende att vårt kulturlandskap har förstörts. Till naturskyddet hör – förutom ekonomiska – även estetiska och moraliska värden. När behandlingen av naturskyddsfrågor  utmärkt lämpar sig för flera former avarbetet med vuxenfostran bör man fästa mycket större uppmärksamhet på dem än tidigare."

Harva 1958, 53–54.

Det mest slående i citatet är att nu, 60 år efter att verket publicerades, är samma frågor fortfarande ständigt på tapeten: Vi vet till exempel att vi även i fortsättningen behöver skogarna som kolsänkor och att de spelar en central roll i utvecklingen av människans immunförsvar och för ökad psykisk välfärd. Trots det är ekonomin och den etiska grundsynen av fortsatt ekonomisk tillväxt fortfarande de viktigaste värderingarna i vår tid, genom vilka livets kontinuitet och hela naturen underställs den ekonomiska tillväxten. Vi behöver därför fortfarande åtgärder som fokuserar på att förändra de rådande värderingarna. Jag anser att den ekosociala civilisationens betydelse som ett verktyg för att ändra de nuvarande värderingarna framför allt är att om vi koncentrerar oss på livets ekosociala och sociala dimensioner som etiska och moraliska frågor blir vi samtidigt mer medvetna om oss själva och de livssituationer som har format våra åsikter om världen.

Ett växande skott

Botaniskt sett har växten två delar: Rötter och skott. Rötternas uppgift är att hålla skottet uppe och transportera näringsämnen från marken till skottets övriga delar. För att växten ska må bra måste man gödsla och ibland till och med dela rötterna. Man måste alltså bearbeta jorden kring dem så att de hittar nya näringsämnen som stärker skotten.

Det metaforiska skott som jag har hänvisat till både i början och här ovan beskriver människan som en växande varelse som påverkar och kommunicerar med andra. De metaforiska rötterna beskriver å sin sida människans värderingar och tänkande. För att människan ska kunna växa måste man alltså kultivera tankar, uppfattningar och tillägnade värderingar, det vill säga bearbeta dem. Detta är vad det handlar om när jag talar om självfostran.

Den klassiska bildningsfilosofen J. A. Hollo (1885–1967) förordar fostraren att förhålla sig till sina uppfostrande ”som en trädgårdsmästare till sina älskade träd”. I fostran är det alltså viktigt att kultivera tankar och känslor samt att lära sig ifrågasätta de värderingar som tillägnats. Samma villkor gäller enligt Hollo för all fostran – även självfostran. Detta självuppfostrande arbete som skakar om rötterna är nödvändigt för att vi som människor, som skott, ska kunna växa till full blomstring. Vi behöver gödsling och gallring – ibland till och med en storm som skakar oss ända in i rötterna från rötterna.

Jag föreslår återigen att vi, för att kollektivt uppnå värderingar som är förenliga med en mer hållbar livsstil och för att sträcka oss mot en ekosocial bildning, måste vårda och nära oss själva och jorden omkring oss. Båda kan vi göra genom att förankra oss själva i vår omgivning – vare sig det gäller trädgårdsskötsel, odlingslott, odling av prydnadsväxter eller skötsel av ärtskott.   När vi tar hand om jorden tar vi samtidigt hand om oss själva – vi människor är ju alla jordens barn som alltid är en del av naturen.

Johanna Kallio

Johanna Kallio är stipendieforskare i forskningsprojektet EnAct – Researching Environmental Activism and Self-Cultivation vid Tammerfors universitet. och hör till Aikuiskasvatuksen tutkimusseuras direktion. Johanna älskar trädgårdsskötsel och många olika slags djur, för livet i alla dess former är värdefullt och värt att värna om.

***

Denna text är en del av SVV:s bloggserie Sivistystori. I bloggserien publiceras i genomsnitt ett blogginlägg per vecka. Texterna skrivs av forskare inom fritt bildningsarbete och experter från läroanstaltsfältet samt SVV:s samarbetspartner.

Login (0)

Logga in eller Registrera dig så kan du kommentera.

Vill du byta språk?

Detta dokument är också tillgängligt på andra språk. Du kan välja språk här under.
Switch Language

Want to write a blog post ?

Don't hesitate to do so! Click the link below and start posting a new article!

De senaste diskussionerna