Jag hör till dem som ofta upprepar påståendet att vi lär oss genom hela livet. För oss som jobbar inom det livslånga lärandet känns tanken lockande. Vi tycker oss kanske se vårt existensberättigande i den mänskliga nyfikenheten. Det är lätt att påstå saker, men har vi några bevis för att människor faktiskt lär sig genom hela livet? Eller är det en lättpaketerad slogan utan fäste i vardagen?

För att förstå den frågan tror jag vi måste ställa oss frågan vad det innebär att lära sig något. Jag vet att det kan kännas lockande att söka efter ett direkt och tydligt svar. Men om jag har lärt mig något under de 25 år jag arbetat med livslångt lärande så är det att saker sällan är svartvita eller enkla. Kanske måste vi ta en liten omväg för att bättre förstå påståendet att vi lär oss så länge vi lever.

De flesta är överens om att vi lär oss mycket av det vi behöver för att överleva och fungera på den här planeten under våra första levnadsår. Jag tänker till exempel allt från att sitta, gå, prata till att läsa, räkna, umgås, spela fotboll och tvätta håret. För att nu bara ta några exempel, jag tror du förstår vad jag menar. Men vad händer sedan? Behöver vi fortsätta lära oss, eller är det bara ett kul extra, något som ger tillvaron mening?

En bubbla av lärande

Låt oss för en gångs skulls vara ärliga här. Jo, på ett sätt är det så. Vi skulle överleva på den här planeten med de grundläggande kunskaper och förmågor vi utvecklar under våra första levnadsår. Det är inte lätt för mig som tror på lärandet att erkänna. Jag vill ju gärna känna att det jag gör är viktigt.

Men lika viktigt är det att vara ärlig. Jag lever i en bubbla där lärandet är självklart. Jag kan inte tänka mig att sluta lära mig. Men så är det inte för alla. Jag misstänker att många fortfarande ser på lärandet som något vi gör i skolan då vi är små. Något vi gör och sedan är färdiga med. För så var det när vi var små. Vi gick i skolan, och sedan började livet. Under de senaste hundra+ åren har lärandet institutionaliserats i den del av världen där jag lever.

Ett system som styr

Utbildningen har konstruerats för att passa ett industrialiserat samhälle. Vi går i grundskola, och många fortsätter till andra, och ytterliga några till tredje stadiet. För många tar tanken om lärandet slut där. Grundskola, gymnasium/yrkesskola och högskola förväntas ge oss de kompetenser och den kunskap vi behöver för resten av (arbets)livet. Av detta följer att vi lätt kopplar lärandet till ungdomen. Vi lär oss, för att sedan leva. Som om inte ungdomar lever. Och som om vi inte kan lära oss också senare i livet. I takt med att många av våra samhällen åldras och i takt med att samhället såväl som arbetslivet förändras i snabb takt har röster hörts redan länge som förespråkar ett annat paradigm. Lärandet tar inte slut efter universitetet/yrkeshögskolan. Vi behöver fylla på, uppdatera och förnya vårt kunnande. Och vi kommer i allt högre grad att tvingas anpassa oss till en föränderlig arbetsmarknad. Jobb försvinner, och nya tillkommer. Ännu en gång är det yttre faktorer som pressar på, som förespråkar förändring. Det är vi som måste anpassa oss till samhället, och inte tvärtom. Om du frågar mig är tvång sällan en bra motivator. Visst, vi sätter oss på skolbänken, men inte för att vi själva vill det.

Varför lära sig nytt?

Vi jobbar nog ännu med att förstå konsekvenserna av ett samhälle i förändring, där kompetenser föråldras. Om du en gång lärt dig cykla, gå eller simma så är det inget du glömmer. Du behöver inte heller gå på kurs för att lära dig nya sätt att gå. Om vi ser på kunnande med de här glasögonen känns det antagligen naturligt att anta att allt som en gång är inlärt sitter kvar.

Samtidigt vet vi att det inte är riktigt så. Ny forskning gör hela tiden nya upptäckter. Det finns nya saker som vi nu vet som ibland helt kullkastar den gamla. I en del fall ersätts gammal kunskap av ny. Den som lärde sig världens länder i geografi för 15 år sedan har en rätt föråldrad bild av världen, för att bara ta ett högst konkret exempel. Samtidigt, menar jag, finns det mycket att vinna på att behålla ett öppet sinne. Jag tror på lärandets glädje. I en tid som präglas av nyttotänkande och konkurrens om jobb, pengar och allt annat kan det låta naivt.

Det gör inget, jag är gärna naiv. Hellre det än cynisk och deprimerad.

Inre och yttre tryck

Det finns alltså mycket som talar för att vi behöver lära oss att se på lärandet på ett nytt sätt. Begreppet livslångt lärande har funnits med oss i åratal, men hur ofta reflekterar vi över vad vi egentligen menar med det? Och när tänkte du senast tanken att detta också förutsätter att DU förändrar dig? Det räcker inte med att spinna en tråd av berättelser om hur viktigt lärandet är, eller att vi alla behöver uppdatera oss. Vi måste göra det också, var och en, helt konkret. Först när det inre trycket får oss att anmäla oss till en ny kurs, eller delta i någon form av lärandeaktiviteter kan vi med fog säga att vi lever som vi lär. Jag tror det är där vi måste börja, om vi vill leva i ett samhälle som får oss att lära oss genom hela livet.

Nu är jag nyfiken. Hur tänker du kring detta? Kommentera gärna!