Gallejaur natur- och kulturreservat

I dagens blogg tar jag med er till en kulturmiljö i Norrbotten där man kan säga att tiden stått stilla. Gallejaur, en liten by med några gårdar och med urskogen tätt inpå knutarna. Här har människor bott i århundraden och haft ett levande småskaligt jordbruk ändå in på 2000-talet.

Jag kör från kusten till Norrbottens inland till Gallejaur natur- och kulturreservat denna molniga, regntunga söndag. Gallejaur ligger i Norrbotten, på gränsen till Västerbotten. Byn består av några gårdar efter byavägen. När jag kommer fram skingras molnen, det spricker upp och solen skiner för en stund.

Idag, efter ett och ett halvt års arbete invigs den nya natur- och kulturstigen med invigningstal av landshövdingen. Efter traditionell bandklippning är det dags att gå stigen och det är länsstyrelsens medarbetare och kulturföreningens företrädare som guidar oss genom den hänförande ”trollskogen”. Vi passerar gammeltallar, lavabehängda träd och kullfallna träd som är hem för larver och småkryp. Vi ser flera olika fåglar och fågelsången ackompanjerar oss där vi går fram på en mjuk bädd av vitt skilda mossor.

Vid sidan om stigen växer svampar av allehanda slag. Här finns också blåbär och lingon. Stigen är cirka en och en halv kilometer lång, något som vanligtvis tar omkring 15 minuter att gå, men inte i den här miljön. Här finns så mycket att se och uppleva så alla drar naturligt ner på tempot. För en stund låter vi oss hänföras, glömma alla måsten och hela att-göra-listan.

Platsen, Gallejaur är unik. Byn började långsamt växa fram under 1800-talet. Då fanns nybyggarandan och det timrades hus, ett efter ett. Mot slutet av århundradet var den tredje gården färdigbyggd.

Den växande befolkningen behövde mer odlingsmark och i början av 1900-talet sänktes Gallejaursjön för att ge plats åt odlingsmarken. I mitten av 1900-talet fick byn elektricitet, telefon och landsväg, vilket var omtumlande då byn hade levt mycket isolerat fram till dess.

Men något årtionde därefter hände andra omvälvande saker av en helt annan karaktär. Vattenfall prospekterade för ett kraftverksbygge och 1960 påbörjades bygget som innebar att Skellefteåälven leddes in i Gallejaursjön. Det var samma sjö som 50 år tidigare hade sänkts en och en halv meter för att ge plats åt mer odlingsmark till byborna, nu höjdes den hela 13 meter och sjön förvandlades till ett vattenmagasin. Kraftverket togs i bruk 1964 och i och med denna stora förändring påbörjades avfolkningen av byn.

Några som valde att stanna kvar i byn var systrarna Greta, Lisa och Ebba Karlsson. De föddes mellan 1916 och 1922 och alla tre förblev ogifta hela livet. De tog vid där föräldrarna slutade och drev det småskaliga jordbruket utan modernisering. De tog också hand om de äldre i byn. Till exempel när deras morbror och moster blev så gamla att de inte kunde klara sig själva, flyttade Greta dit och tog hand om dem tills de dog. Detsamma gjorde Ebba med ett annat äldre par. Lisa var den enda av systrarna som lämnade Gallejaur några år, men sen flyttade hon tillbaka.

Ebba blev den sista av systrarna som levde och det föll på hennes lott att avveckla djuren och jordbruket, men hon såg också till att länsstyrelsen engagerade sig i kulturreservatet. Innan hon dog 2007 instiftade hon systrarna Karlssons stiftelse som tog över gård och ansvar. 

Gallijar-Järvlia kulturbygdsförening och Stiftelsen systrarna Karlsson driver idag verksamheten på plats, det vill säga, verksamheten och utvecklingen drivs av eldsjälar. De är kunniga och tar hand om natur- och kulturvärdena på ett fantastiskt sätt. De utvecklar både platsen och verksamheten och de söker bidrag från olika fonder och stiftelser så att de har medel att förverkliga utvecklingsidéerna.

Länsstyrelsen i Norrbotten förvaltar Gallejaur natur- och kulturreservat och Arvidsjaurs kommun Norrbottens museum, kulturföreningen och stiftelsen och bildar tillsammans med länsstyrelsen i ett förvaltningsråd.

I bygderna runt Gallejaur har det gjorts en hel del arkeologiska fynd, men inte i själva Gallejaur. Kanhända var byn alltför svår att nå fram till där den låg mellan bergen. Det märkligaste fynd som gjorts är förmodligen en skida, den så kallade Järvträskskidan. Skidan är väl bevarad och rikt ornamenterad och är från 700-talet. Nu finns den utställd på Umeå skidmuseum.

Vid pennan

Margaretha Lindh, länsmuseichef Norrbottens museum