Att begränsa sfi-tiden till endast 3 år är ett förslag som visar på Tidöpartiernas starka faktaresistens i frågan och blottar även en ganska stor nonchalans för sfi:s komplexa uppdrag. Förslaget känns också exkluderande gentemot den svagaste elevgruppen på sfi.

Sfi-utbildningen är en språkutbildning som ska ge nyanlända vuxna möjlighet att förvärva grundläggande kunskaper i svenska språket, i tal och skrift. Elevgruppen är en mycket heterogen grupp och sfi:s 3 studievägar ser också olika ut beroende på elevernas litteracitetsförmågor och tidigare skolbakgrund.

En akademiker på studieväg 3 som har en god studievana behöver klara två kurser (C, D) och en person med grundskole- och gymnasieutbildning på studieväg 2 ska läsa tre kurser (B, C, D). En nyanländ med kort eller ingen skolbakgrund (studieväg 1) behöver däremot klara fyra kurser (A, B, C, D) för att anses ha klarat hela sfi-utbildningen.

Studieväg-1-elever ska dessutom parallellt lära sig att använda ett nytt alfabet. Många av dessa elever lär sig också att läsa och skriva för första gången i sitt liv. Elever som studerar på studieväg 1 saknar studievana och behöver utveckla en mängd viktiga litteracitetsfärdigheter samtidigt som de lär sig svenska. Det gör att hela utbildningssituationen är utmanande och överväldigande, eftersom allt, precis allt, är nytt, ovant och svårt. 

Elever på studieväg 1 har en lång väg att gå. Hindren är många. Enligt Johan Pehrson är det dock ”tydligt att det bör man klara av” (SvD). Jag undrar var han har fått det ifrån. Med min egen sfi-lärarerfarenhet i bagaget och med litteracitetsforskning i ryggen vet jag att det i princip är omöjligt för de allra flesta i elevgruppen att klara sfi-utbildningen på så kort tid som 3 år. Inte om man inte samtidigt avsevärt höjer utbildningens och undervisningens kvalitet.

I förslaget står det visserligen att utbildningsanordnaren kan göra undantag från tidsgränsen och förlänga studietiden med upp till 3 år (max 6 månader i taget) för elever som har svårt att hinna på 3 år, t.ex. pga sjukdom eller föräldraledighet. Några specifika undantag för elever på studieväg 1 pga. deras stora behov av individanpassning uttalas inte i förslaget. Det oroar mig mycket.

För arbetsmarknads- och integrationsministern Johan Pehrson (L) är dock lösningen på problemet enkel. Han menar att ”individen själv måste anstränga sig” (EKOT, SvD). Jag undrar om han någonsin ens har satt sin fot i ett sfi-klassrum där nyanlända utan tidigare skolbakgrund kämpar med att lära sig läsa och skriva och gör det på ett för dem helt nytt språk och med ett annat alfabet. Jag tvivlar på det. Tvivlar gör även docent i svenska Robert Walldén som i en debattartikel i SvD beskriver Tidöpartiernas förslag om 3-årsgräns som feltänkt.

Det har avfärdats som ogenomtänkt även av bl.a. Nationellt centrum för svenska som andraspråk (NC) på Stockholms universitet. NC kallar förslaget för ett slag i luften och menar att det inte alls kommer att stärka elevernas möjligheter till språkutveckling eller arbetsmarknadsinträde. NC menar att regeringen i stället borde föreslå åtgärder som höjer sfi-utbildningens kvalitet. Vilka åtgärder som behöver komma till har t.ex. Skolinspektionen påpekat i sina granskningar 2018, 2023 och 2024. De framkommer också tydligt i rapporten från KLIVA-utredningen (2022) som gjordes på förra regeringens uppdrag och överlämnades till dåvarande skolminister i december 2022.

Om en åtstramad sfi-tid ska fungera, måste den kombineras med satsningar på bättre kvalitet och det behöver också tillsättas statliga pengar. Några kvalitetssatsningar gällande sfi-utbildning nämns dock överhuvudtaget inte i förslaget om 3-årsgräns på sfi. Visserligen tänker Pehrson avsätta en miljon kronor över 3 år till kommunerna för att göra en bättre bedömning av vilken nivå på undervisning som eleverna behöver, men det hjälper föga om inte utbildningens kvalitet blir högre och lärarnas och rektorernas förutsättningar att utföra sitt uppdrag bättre.

Sfi har länge haft problem med att många avslutar studierna utan tillräckliga kunskaper i svenska och utan godkända betyg, vilken beror på att sfi-utbildningen har stora kvalitetsproblem. Det framgår av Skolinspektionens tematiska kvalitetsgranskningar från 2018 och 2023 och även av den senaste utredningen (2024). De i regeringen som har tagit fram förslaget har antingen missat att läsa rapporterna, eller så bryr de sig inte.

För att få bukt med att alldeles för många inte lär sig svenska tillräckligt bra för att kunna vara anställningsbara, bör regeringen använda en hållbar strategi och se till att göra följande:

• höja sfi-utbildningens kvalitet och likvärdighet
• satsa på sfi-lärarnas kompetens och behörighet
• skapa fungerande förutsättningar för lärare och rektorer att göra sitt jobb

Det känns som att det är regeringen som behöver anstränga sig mer om det ska bli någon förbättring inom sfi och nyanlända ska lära sig snabbare. Att lägga allt ansvar enbart på eleverna är att göra det lätt för sig.

Skrivet av: Ivana Eklund, föreläsare & fortbildare, Vux/sfi