På bilden: Ann-Kristin Boström

Livslångt lärande och vuxenutbildning används ofta som samma begrepp. Har det alltid varit så? Vi går tillbaka i historien.

Under 1970-talet började man tala om livslångt lärande.  Det kallades då också ”återkommande utbildning” eftersom meningen var att komma tillbaka till arbetsplatsen efter en kompetenshöjning. Bland de första att använda begreppet var Olof Palme och Torsten Husén.

När jag började arbeta med livslångt lärande träffade jag Torsten Husén, professor emeritus på Institutionen för Internationell pedagogik. Han kunde berätta fantastiska historier om hur pedagogiken byggdes upp som ämne efter kriget när pedagogikprofessorer från hela Europa och USA samlades i Tyskland efter 2:a världskriget. Internationellt behövdes mer och fler utbildade människor för att kunna bidra i den industriutveckling som gick fortare och fortare. Idén var då att utbilda personer i vuxen ålder för att lösa arbetsbristen.

Under 1980-talet började fler och fler använda begreppet livslångt lärande. UNESCO samlade ett antal forskare från olika discipliner för att diskutera frågan och de publicerade en bok under ledning av Arthur Cropley. Där skrev de om livslångt lärande ur olika perspektiv och kom överens om en modell av livslångt lärande. Det blev det livslånga lärandet, från vaggan till graven som en axel, och en andra axel som tog dimensionen informellt lärande via ickeformellt lärande till formellt lärande. Detta innebar att livslångt lärande skulle omfatta all utbildning och allt lärande en person kan tänkas uppleva under hela sin livstid. Det blev ett mycket stort område, som var svårt att beskriva på ett enkelt sätt.  I Skolverkets publikation ”Det livslånga och livsvida lärandet” står följande:

”Begreppet rymmer en vaghet och en öppenhet, och detta gör det möjligt för var och en som har utbildningspolitiska intressen att uttrycka sina åsikter i termer av livslångt lärande. Brist på bestämningar leder till att begreppet blir tänjbart och åtkomligt, vilket gör att det kan användas i de mest skilda sammanhang och utan svårighet laddas med nytt innehåll”.

Eftersom det var svårt att konkret definiera livslångt lärande blev det mest använt inom policy.  Där bestämde sig UNESCO för att börja med att rikta in sig på vuxnas lärande eftersom det behövde utvecklas i många länder och utbildningsnivån bland de vuxna behövde höjas. OECD såg det som att ländernas möjlighet att utvecklas ökade genom att fler personer fick en högre kunskapsnivå. Eller med andra ord att humankapitalet höjdes. Inom Europeiska Unionen kunde man inte arbeta med enhetliga normer och strategier inom den formella utbildningen eftersom varje land skötte sin utbildning. Däremot kunde man använda livslångt lärande som en gemensam strategi för de kompetenser som behövs i vuxenlivet.

Under 1990-talet diskuterade man på policynivå hur man skulle knyta ihop de olika delarna av det formella lärandet. I Sverige gjordes detta bl.a. genom att förskolan fick samma huvudman som skolan. Tyvärr förekom det en del misstolkningar av livslångt lärande. En av dessa var att eftersom man skulle kunna lära sig hela livet så var det var inte så noga att man lärde sig allt under de första skolåren – man kunde ju ta igen detta senare. I realiteten är det ju tvärtom, en god grund är en viktig förutsättning för ett fortsatt lärande under resten av livet.

I Sverige har vi en tradition av folkbildning som startade redan under början av 1900-talet. Studiecirklar och folkhögskolor involverade många människor som på så sätt skaffade sig mer kunskap och fler färdigheter. Vuxenutbildning i mer formell form, som den kommunala vuxenutbildningen KOMVUX, bidrog till att det fanns stora möjligheter att fortsätta utbilda sig hela livet.

Slutsatser

• UNESCO:s ursprungliga definition av vuxenutbildning och livslångt lärande är: ”Vuxenutbildning är en viktig del av det livslånga lärandet”.

•  Vuxenutbildning fanns före policyn om livslångt lärande i Sverige.  

• Många länder startade upp vuxenutbildning på grund av policyn, och där blev livslångt lärande ofta samma sak som vuxenutbildning.

Ann-Kristin Boström fil.dr. Internationell pedagogik