chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE

En digital mötesplats för vuxenutbildare i Europa

 
 

Blogg

Virpi Markkanen: Erfarenheter från Rom

31/05/2019
av Linda JUNTUNEN
Språk: SV
Document available also in: FI EN

/en/file/kuvaroma2jpgkuva_roma_2.jpg

Jag fick en fin möjlighet att ännu i sista stunden delta i Sivis, KSL:s och Kansalaisfoorumis gemensamma Erasmus+-mobilitetsprojekt. Jag fick en återbudsplats och kom med på kurser som är riktade till europeiska lärare. Det var en fantastisk möjlighet som jag gladde mig över!

Det var svårt att välja en kurs: det fanns många alternativ och den kurs som man var intresserad av skulle vara bekräftad för att den överhuvudtaget skulle ordnas, och så skulle den ännu passa in i det egna tidsschemat. Efter många om och men valde jag Infol Romas kurs Coaching for teaching. Coachning är ett tema som intresserar mig och jag tror att jag kommer att ha mycket nytta av det i undervisningen, i kundbetjäningen och överhuvudtaget i kommunikationen mellan människor både i arbetet och överhuvudtaget i livet. Jag packade min resväska och åkte till Rom, med lite fjärilar i magen!

Efter att jag tagit mig till kursplatsen genom den hektiska morgontrafiken i Rom en måndag morgon, mötte jag mina europeiska kollegor och Infols personal. Jag togs emot varmt och kände mig välkommen. Vår grupp var inte stor, vi hade totalt fyra deltagare från Turkiet, och från Kroatien, Cypern och Finland kom en deltagare från varje land. Av turkarna talade endast en deltagare engelska, så vår kommunikation var lite mer begränsad med dem. Vi kom väl igång med ett leende, positivt kroppsspråk och några ord. Den kroatiska kvinnan visade sig vara riktigt pratsam, bestämd och målmedveten. Deltagaren från Cypern medförde ett lite mer reflekterande perspektiv och berättade väldigt mycket också om sitt eget liv. Och finländaren? Ja du, jag kanske inte är den rätta personen att säga det.

Den information vi fått på förhand var inte värst detaljerad, men av den framgick att Loris Mitrutti skulle vara vår lärare i fyra dagar och en dag skulle Mariangela Spadafora undervisa oss. Loris var även då med oss, men arbetade då som tolk.

Vår lärare Loris visade sig vara en toppenperson. Han pratade också väldigt god engelska och artikulerade tydligt. Man behövde alltså inte vara nervös på grund av språket! Vi bekantade oss med olika slags modeller, bland annat om att ge respons, lösa konflikter och sätta goda mål. Vi pratade mycket om kommunikation, coachning, förtroende och utbytte erfarenheter. Ibland önskade jag att Loris skulle ha styrt oss lite mer och kontrollerat diskussionen, men han var mycket artig och begränsade sällan diskussionen som jag ibland tyckte gick lite för långt bort från temat. Jag vet att han hade förberett lektionerna mycket noggrant, ibland tyckte jag det var synd att vi inte behandlade en stor del av sådant innehåll som han hade planerat. Gruppmedlemmarna var medvetna om att de tog mycket utrymme, men detta förblev bara en observation, även om vi kom överens om att vi skulle röra varandras axlar om diskussionen gick på villovägar.

Vår grupp var mångkulturell och talade många språk, så tolkningen tog också tid. Vår lärare som vi hade på onsdag kväll pratade bara italienska, Loris tolkade till engelska och turkarna hade sin egen tolk. Tur som det är gjorde vi även övningar, då vi fick arbeta i små grupper.

Under kursen blev jag vän med Kiriyas från Cypern och Zeljka från Kroatien. Vi tillbringade kaffepauserna tillsammans och med Zeljka även kvällarna. Vi blev en sammansvetsad grupp. Vi diskuterade mycket allt möjligt, även på kursen. Vi fick reda på en ”rolig” detalj. Vi hade alla anmält oss till olika kurser, ändå studerade vi hela tiden tillsammans. Troligtvis hade även turkarna anmält sig till en annan kurs, de hade emellertid även ett eget, separat program. Detta gjorde oss lite förbryllade och vi diskuterade detta länge. Vi pratade om detta sinsemellan och även med vår lärare. Var och en kan använda ett lämpligt ord för detta, italiensk bekymmerslöshet eller vad det nu var, men vi konstaterade att alla våra kursteman behandlades. Vi skämtade sedan lite om ”vems dag” som stod i tur.

Chefen för Infol hade en förtjusande italiensk accent och sade till ex ”Fineland” om Finland. Så kändes det också särskilt den första dagen, då det finländska skolsystemet fick enormt mycket beröm. Vi såg till och med ett filmklipp från den amerikanske dokumentärfilmaren Michael Moores dokumentär som behandlade det finländska skolsystemet. Jag var enormt stolt över det finländska systemet och önskar att det är värt allt beröm även i framtiden.

Jag lärde mig nya saker som jag säkert kan utnyttja i mitt arbete och jag fick uppleva kursen i en totalt annorlunda kultur än i mitt kära ”Fineland”. Kanske jag uppskattar mer det finländska, lite noggrannare sättet att göra saker på, men det här var min italienska upplevelse. När allt kom omkring fungerade allt och jag fick mer ut av kursen än vad jag vågade hoppas efter den första dagen. Europa är en stor kontinent och länderna har sina egna sätt att sköta allt. Den finländska noggrannheten är uppskattad, men i vissa avseenden kan vi också lära oss av mer avslappnade kulturer. Kulturutbytet kan alltså vara ömsesidigt. Rom erbjuder underbara förhållanden för ett eget kvällsprogram. Jag är också glad över att jag hittade en vän som jag kunde tillbringa kvällarna med, då vi hade långa diskussioner och jag kunde samtidigt förbättra mina kunskaper i engelska.

Och för att komma tillbaka till mina tidigare funderingar om vad representanten för Finland kunde medföra till gruppen. I en coachningsövning som jag gjorde inför gruppen fick jag bland annat beröm för att jag lyssnade aktivt, min empatiska närvaro och tystnad som ändå inte var besvärande. Och då vår rykande lokalbuss en morgon stannade mitt i resan, var det finländaren som använde navigatorn i sin telefon och ledde gruppen mot kurscentret. Emellertid plockade vår italienska buss upp oss med högljudda tutningar efter att vi promenerat ett tag. Allt ordnade sig än en gång. Busschauffören vinkade med sin stiliga halsduk och resan fortsatte mot skolan.

Erfarenheten var fantastisk och jag kommer alltid att minnas denna vecka. Jag uppmuntrar även alla kollegor att utnyttja denna fina möjlighet som vår europeiska gemenskap erbjuder, att vara öppen, dela med sig av sina erfarenheter, lyssna på andra och lära sig av andra. Jag var nervös på förhand inför veckan, men här ser man det igen: då man kliver ut ur sin komfortzon får man de största insikterna.

 

Virpi Markkanen

Studiecentralen Sivis

Den här artikeln ingår i en serie med artiklar om lärande på området för vuxenutbildning i ett europeiskt sammanhang. Vårt ERASMUS+ KA1-projekt heter ”European Educational Know-how Supporting Civil Society”.

TILLBAKA TILL BLOGSERIENS FRAMSIDA

 

Share on Facebook Share on Twitter Epale SoundCloud Share on LinkedIn