Hoppa till huvudinnehåll
Blog
Blog

Recurrent education och éducation permanente Begreppen som föregick livslångt lärande

Recurrent education och éducation permanente
Begreppen som föregick livslångt lärande

Recurrent education och éducation permanente

Begreppen som föregick livslångt lärande

Innan begreppet livslångt lärande blev allmänt känt och använt på olika sätt, så använde sig internationella organisationer av recurrent education eller éducation permanente i ett övergripande perspektiv på policynivå. Dessa begrepp formulerades mer eller mindre specifikt och beroende på hur heterogena organisationerna var och hur många länder som var involverade. Éducation permanente var i princip franska för livslångt lärande och vuxenutbildning. Recurrent education översätts med återkommande utbildning och innebar att man skulle kunna studera med betald tjänstledighet och kunna komma tillbaka till arbetet efter studierna. Det kallas numera icke formellt lärande inom livslångt lärande.

När jag arbetade som undervisningsråd var jag involverad i arbete både i Europarådet och OECD. Det var en intressant tid som hjälpte mig att förstå de olika synpunkterna man förde fram från de olika länderna. OECD, i den form som vi känner till nu, organiserades 1961 och har 37 medlemmar. Dessa är i huvudsak från Europa samt några andra länder med stark ekonomi, som t.ex. USA, Kanada och Australien. Från OECD:s sida såg man recurrent education i huvudsak användbart för arbetsmarknaden. Man menade att det behövdes ett utvecklat samarbete mellan utbildningsområdet, sociala partner och arbetslivet.

En av pionjärerna inom livslångt lärande var professor Tom Schuller. Vi har mötts många gånger, både på Institutionen för Internationell pedagogik i Stockholm och inom OECD. Då diskuterade vi livslångt lärande kopplat till socialt kapital och recurrent education.  Han var då bland annat redaktör för en publikation av ”World Yearbook 1979” med inriktning på Recurrent Education och Lifelong learning. Den innehåller flera kapitel som ser olika på dessa begrepp.

Professor Denis Kallen beskrev i ett kapitel i årsboken skillnaderna i perspektiv mellan Europarådet, UNESCO och OECD. Likheten mellan Europarådet och OECD var att båda organisationerna sökte något som skulle kunna förbättra utbildningssystemen, särskilt vuxenutbildningen.

Europarådet är en mellanstatlig samarbetsorganisation av 47 medlemsländer som bildades 1949 och är baserad i Strasbourg. Det är den minst allmänt kända av de tre organisationerna. Ibland blandas Europarådet ihop med EU-kommissionen men är helt självständigt. Europarådets Utbildningskommitté har en deltagare från EU-kommissionen som deltar i mötena. Jag var representant i Utbildningskommittén under ett antal år och har upplevt diskussionerna som kan uppstå mellan alla dessa länder, där även Norge, Ryssland, Turkiet och Vatikanstaten m.fl. deltar.

Europarådet är en plats för analyser och diskussioner och kan inte tvinga länder att följa sina råd. Därför såg Europarådet recurrent education och éducation permanente som en möjlighet till en ny kulturell policy i en föränderlig värld och en möjlig strategi för social förändring. Det handlade i första hand om en europeisk kulturell integrationspolicy och mycket lite om ekonomi. Man såg det som att vuxenutbildning var ett bra sätt för att åstadkomma dessa mål. Europarådet ansåg att den tradition och organisation som finns hos vuxenutbildningen gör den mycket mer användbar för filosofin och inriktningen för recurrent education än det formella utbildningssystemet.

UNESCO bildades 1945 och har 193 medlemsländer och 9 associerade länder. UNESCO har arbetat längst med livslångt lärande av de tre organisationerna och har också av tradition det bredaste perspektivet, beskrivet i rapporten “Learning the Treasure Within”. I huvudsak var det ett idealistiskt perspektiv, där det livslånga lärandet förutsågs kunna lösa de flesta samhällsproblemen. Eftersom UNESCO har i särklass flest medlemmar och är den minst homogena organisationen av de tre, så har i princip varje medlemsland kunnat utveckla sin syn på livslångt lärande och hur det kan anpassas till landet i fråga.

 

Sammanfattning:

  • Europarådet såg recurrent education och éducation permanente som en möjlighet till en ny kulturell policy i en föränderlig värld och en möjlig strategi för social förändring
  • UNESCO hade i huvudsak ett idealistiskt perspektiv där det livslånga lärandet förutsågs kunna lösa de flesta samhällsproblemen
  • OECD såg recurrent education i ett perspektiv som i huvudsak var användbart för arbetsmarknaden

 

Ann-Kristin Boström är fil.dr. Internationell pedagogik och docent på Högskolan för lärande och kommunikation, Jönköping Universitet

 

 

Login (1)

Logga in eller Registrera dig så kan du kommentera.

Want to write a blog post ?

Don't hesitate to do so! Click the link below and start posting a new article!

De senaste diskussionerna