Bild: Sammeli Juntunen

Både Kapustaukot och Tosikokit är exempel på frivilligarbete på gräsrotsnivå som ger konsekvenser som mycket konkret syns i deltagarnas vardag. I båda grupperna lär sig äldre män tillsammans laga mat, deltar i serveringen på olika evenemang enligt sina möjligheter och får stöd av andra i samma situation som de själva. En av de som deltagit i Kaupustaukkos verksamhet i nästan fem år är 88-åriga Pertti Nousiainen. Han upplever att kockklubben framför allt ökar gemenskapen och är en viktig fritidssyssla som i bästa fall kan hindra ensamheten i vardagen.

Kapustaukot är en kockklubb för äldre män som sammanträder på församlingscentret i Sääminki och Tosikokit är en liknande grupp i Linnala. Båda grupperna leds av den självlärda ivriga matlagaren Jarmo Kasanen.

Kasanens arbete baserar sig helt på frivillighet och är lokal till sin natur, så både Nyslotts församling och Linnalan Setlementti erbjuder sina kök gratis för klubbarna. Ingredienskostnaderna delar klubbdeltagarna sinsemellan.

– Jag har varit en aktiv matlagare i hela mitt liv även om jag saknar utbildning. Kapustaukot uppstod för fem år sedan då en vän som blivit änkling frågade mig, eftersom han kände till min bakgrund, om jag vill börja leda en kockklubb, berättar Kasanen.

– Vi var färre än tio då Kapustaukot började och många kunde inte alls laga mat. Idag har vi varje gång 25–30 män som deltar, och alla kan laga mat.

Gemensam inlärning och stöd av andra

Både Kapustaukot och Tosikokit representerar praktiska exempel på hur inlärning i vuxen ålder inte bara är något för folk i arbetsför ålder. Det är något som är till konkret nytta även för äldre, som kanske efter att makan dött tvingats in i en ny livssituation.

– Det vi lärt oss i klubben gör att många änklingar nu klarar av att laga mat där hemma själva, berättar Kasanen.

Dessutom förebygger båda klubbarnas verksamhet tydligt utslagning.

– Hos oss stöder vi varandra, även i frågor som inte gäller matlagning. En träff tar cirka fyra timmar och det är en så lång tid att männen även hinner sätta sig ner för diskussioner.

Deltagandet i grupperna Kapustaukot och Tosikokit är mycket fritt. Man måste förstås vara pensionär, men det är inget måste att vara ensam eller inte kunna kocka. Kasanen anser själv att fantasin är den viktigaste ingrediensen i god mat.

Vid sidan av matlagning inom gruppen erbjuder de även lite cateringverksamhet. När en diakoniarbetsenhet rån Ungern blev intresserad av Kasanens frivilligverksamhet kom medlemmarna till Nyslott och fick smaka på Kapustaukkos gräddmujkor och karelska stek, potatismos, grönsaksgratäng och korntunnbröd. Männen hade bakat en gräddtårta till efterrätt.

– Vi har även samlat ihop Kapustaukots recept till en kokbok som vi försöker få klar under sommaren. Kokboken innehåller mycket humor, eftersom det är med gott humör vi utför arbetet.

Alla typer av män bland deltagarna

En av de som deltagit i klubben Kapustaukot nästan från början är Pertti Nousiainen, en 88-årig man från Nyslott som började öva upp sina kockfärdigheter för att kunna laga mat för sin fru. Nu när Nousiainens fru har avlidit upplever han gruppens betydelse som ännu viktigare.

– Att samlas med det bekanta gänget kring något gemensamt är ett avbrott i vardagens ensamhet. Kockklubben stöder både inlärningen av något nytt och ger gemenskap, funderar Nousiainen.

Enligt Nousiainen finns det en klar beställning för egna matgrupper såsom Kapustaukot och Tosikokit för äldre män, eftersom båda grupperna hela tiden får nya medlemmar. I själva verket finns det så många intresserade att församlingens lokaler börjar bli trånga.

– Det är alla typer av män som deltar i Kapustaukot och Tosikokit. Vi har många bönder, målare, tjänstemän och proffs inom bilbranschen, alltså helt olika män, berättar Nousiainen.

– Ibland gör vi något annat roligt istället, förstås. Vintertid ordnar vi till exempel pilktävlingar och sommartid bjuder vi ortsborna på Puruvesis berömda mujksoppa.

Text: Juha Wakonen