chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE

En digital mötesplats för vuxenutbildare i Europa

 
 

Blogg

Lära för livet - en utbildningskarriär

10/07/2018
by Kerstin claesso...
Språk: SV

Alla har vi olika vägar till utbildning. Nu jobbar jag med Erasmus+ yrkesutbildning. Här kan ni ta del av min utbildningsväg.

 

Lågstadiet  

Min skolkarriär började, liksom många andras, med skolstart i första klass på lågstadiet. Året var 1971 och skolan var en tidstypisk anhopning av tegelpaviljonger och extra baracker för att klara de stora årskullarna. Vår fröken var en erfaren småskolelärarrinna utbildad på något seminarium på 40-talet. I hennes ögon var skolans uppgift främst att lära oss läsa, skriva och räkna. Lite allmänbildning, ordning och reda samt kristendomsundervisning var också viktigt - allt ackompanjerat av tramporgeln.

Jag hade stora förväntningar på skolan och var mycket vetgirig. Mina två bästisar och jag hade svårt att vara tysta under lektionerna och blev ofta tillsagda. Vi lärde oss att det inte var bra att flickor pratade för mycket. Eftersom vi tre hade lätt att lära oss läsa och skriva så var det ofta långtråkigt. Vi lärde oss snabbt att det inte var bra att jobba för fort och för långt i böckerna eftersom vår lärarinna tydligt visade att det var jobbigt att hitta på fler uppgifter till oss. Ett sätt att få oss att arbeta långsammare var kravet att besvara alla frågor i övningsboken med fullständiga meningar. Det var också viktigt att alla i klassen låg på samma nivå så att ingen skulle känna sig dum. Att räcka upp handen för ofta var inte bra för då ignorerades man av lärarinnan. Elever lär sig många andra saker i skolan än vad som undervisningen avser. Inom loppet av en termin hade vi lärt oss att skolan inte var en plats där vår vetgirighet kunde tillfredställas. Det mest positiva jag minns av min fröken är att hon hade bra ordning i klassrummet och mobbning inte var tillåtet. Hon uppmuntrade de svaga eleverna och var ett stort stöd för dem..

För att ändå få utlopp för vår lust att lära flydde vi till biblioteket, först till den lilla filialen i förorten där vi bodde och sedan till stadens nybyggda stadsbibliotek. Där fanns massor av böcker för tre bokslukare. Vi läste oavbrutet, barnböcker, faktaböcker och redan då en och annan ungdomsbok. Bibliotekarierna var hjälpsamma och gav oss många bra och oväntade lästips. Där fanns inget krav att rätta sig efter klassens kunskapsnivå utan vi kunde fritt fördjupa oss i våra specialintressen som t ex zoologi, geografi och etnografi och därigenom även läsa avancerade faktatexter. På biblioteket uppmuntrades vår kunskapstörst av personalen och där hade vi inga problem med att vara tysta och koncentrerade. Jag saknar en tydligare presentation av bibliotekens värde som utbildningsinstitution och folkbildare i kursen.

Mellanstadiet

På grund av omständigheter som inte förklarades för oss skolbarn var vår nya klassföreståndare ofta borta långa perioder. Vi hade därför många olika vikarier som prövade olika undervisningsmetoder. Grupparbete var en av dessa metoder som vi utsattes för. Klassen var förvirrad av alla lärarbyten och hade inte tränats i att ta eget ansvar under lågstadiet. Grupparbetena resulterade i kaos. Alla testade ständigt vikariernas gränser på olika sätt. För oss var det ödesdigert att själva ta ansvar för vårt lärande i skolan. Denna oförmåga att ta eget ansvar var för min egen del helt situationsbunden och stod i stark kontrast mot mina fortsatta självständiga studier på biblioteket där jag numera var näst intill självgående i min fördjupade läsning.

I mellanstadiet hade mina två bästisar i klassen flyttat från staden. Mitt kvarvarande intresse för undervisningen i klassrummet dalade snabbt när jag inte hade mina bästisar att prata med på lektionerna. Min strategi för att stå ut med skolan var att lägga mer och mer fokus av mitt liv utanför klassen. På fritiden ägnade jag mig åt sport och var mycket på stallet. Både i föreningslivet och bland hästtjejerna var arbete i grupp ständigt förekommande och ofta framgångsrikt.

I klassen hade den tidigare ganska goda sammanhållningen försvunnit i och med att det auktoritära ledarskapet upphörde. Grupperingar uppstod och mobbning började förekomma. Själv höll jag mig frivilligt utanför klassens grupperingar genom att umgås med min nya bästis i parallellklassen eller med vänner på stallet. Detta betyder dock inte att jag stod utanför mobbningen utan valde position 5 i den finska socialpsykologiska forskaren Christina Salmivallis beskrivning av de olika rollerna:

 

5. De som står utanför (outsider): de som håller sig undan och inte tar ställning för någon part, men som trots denna passivitet är deltagare, eftersom de genom sitt ”tysta samtycke” tillåter mobbningen att fortsätta (Thornberg s. 244)

 

Inför sexan fick eleverna i årskurs fem välja om de ville stanna i sin klass eller bilda en ny parallellklass. Alla stökiga killar och alla ”tuffa” tjejer valde att gå över till den nya klassen. Samtliga tjejer red på samma stall. Även jag valde att börja i den nya sexan. Vår lärare var nyutexaminerad och klarade givetvis inte av klassen. Mitt läsande på fritiden blev alltmer hemligt allteftersom klassen blev mer och mer studiefientlig.

Högstadiet

Skolan var väldigt stor med ca 900 elever. Vår klass utökades med nya elever från andra förorter. Vi var ca 30 elever i varje klass. På skolan fanns inga elevskåp men hade trots det inga hemklassrum. Bara efter några veckor slutade jag och flera andra att ta med skolböcker till skolan eftersom de var tunga att bära med sig hela dagen. På skolan togs ingen närvaro och nu började många elever skolka. Vi som skolkade var ofta kvar på skolan och satt i korridorerna eller utanför skolan. Lärarna var ganska anonyma och flera hade mycket svårt att få lugnt i klassrummet.

I mitt nya ämne tyska rådde dock arbetsro och ordning. Läraren var sträng och auktoritär men rättvis. Här var det aldrig tal om grupparbeten eller experiment utan all undervisning skedde efter samma mönster: genomgång på svarta tavlan följt av eget arbete i övningsboken, översättningar, högläsning i klassen och till sist genomgång av nästa lektions glosor. Tysklektionerna blev en oas i en annars kaotisk högstadietid med ökande skolk och stökigt uppförande. Inga åtgärder sattes in överhuvudtaget. Min klassföreståndare på höstterminen i åttan gjorde ett tafatt försök att prata om mina studieresultat. Föräldrakontakter togs endast om man hade ställt till det extra mycket.

I och med min familj flyttade fick jag inte längre gå kvar i min gamla skola utan på vårterminen i åttan började jag på en ny skola. Där var man mer noga med närvaron och började nästan genast uppmärksamma mitt skolk. Där gick det inte att hänga i korridorerna om man skolkade. Även här hade jag en bra lärare i tyska och försökte hänga med på de lektionerna.

Några månader senare kallades jag till EVK på grund av mitt uppförande, mina studieresultat och min närvaro. Jag kommer inte ihåg att jag fick bidra något till hur man skulle lösa mina skolproblem utan allt bestämdes över mitt huvud. I dagens skola verkar man dock lägga tonvikten på att verkligen se och lyssna på eleven när man planerar åtgärder och/eller har en EVK. I Grupp 1:s PBL fall Ritha (en flicka med en liknande problematik) intervjuade vi flera nyckelpersoner i skolan samt tog del av flera exempel på åtgärdsprogram. Dessa program var välgenomtänkta och strukturerade.

Resten av min högstadietid fick jag gå på OBS:en och även ha förlängd PRYO (på biblioteket där jag ofta var när jag skolkade). På OBS:en spelade vi kort och drack kaffe. Vi fick även gå på studiebesök på arbetsförmedlingen. Jag gick ut högstadiet med flera streck. Ingen av mina lärare i grundskolan visste att jag läste mycket på fritiden. Elevens egen kunskap uppmärksammades inte. Under hela min tid i grundskolan dolde jag mina egna kunskaper.

Folkhögskola

Hösten efter nian började jag på en konstskola. Här var alla elever vuxna i olika åldrar. Undervisningen var starkt marxistiskt inspirerad med före detta elever som lärare. Precis som i tyskundervisningen så fick vi gå igenom grunderna noggrant. Elevernas medbestämmande var mycket stort och man hade olika typer av möten hela tiden. Skolan hade vuxit fram inom folkrörelsetraditionen och var antielitistisk. Det fanns inga inträdeskrav eller betyg. Den egna lusten till lärande antogs vara tillräcklig för att man skulle tillägna sig undervisningen. Undervisningsmetoden byggde på självbildning enligt studiecirkelmodellen.

Komvux

Efter två år på konstskola började jag på Komvux, 1983, där jag först läste in högstadiet på Grundvux för att sedan läsa in gymnasiet. Allt som allt tog det drygt två år. Eleverna på Komvux var vuxna med mycket varierande bakgrund. Inlärningsmetoden var mestadels katederundervisning varvat med läxförhör och prov. Det var knappast någon tid för övningar i klassrummet. Mycket tid fick läggas på självstudier. Lärarna var respektfulla mot eleverna och använde ofta delar av elevernas erfarenheter i undervisningen. Klassrumsatmosfären var koncentrerad och arbetsinriktad. Ämnena lästes som enskilda kurser uppdelade i olika etapper som avslutades med betyg.

Den form Komvux hade var alldeles ny när jag gick där. Trots det märkte inte vi elever av några ”barnsjukdomar” i kurserna. Utbildningens uppdelning upplevdes effektiv och ändamålsenlig av oss elever. Här var det första gången jag möttes av en kollektiv strävan att visa att man var bra på något. Det var ovant men inspirerande. Jag tog mer och mer plats på lektionerna. Kanske var detta mer kunskapsbejakande klimat en rest av den mer elitistiska inställningen som vuxenutbildningen hade haft tidigare då man koncentrerat sig på att ta till vara på den så kallade begåvningsreserven.

Universitetet

Jag jobbade några år men startade sedan A-kursen i litteraturvetenskap. Det kändes som äntligen cirkel var sluten; barndomens bokslukande kom äntligen till användning i min utbildning. Motsättningen mellan min negativa upplevelse av skolan och min lust att lära upphävdes. Undervisningen var traditionell med föreläsningar varvat med seminarier och uppsatsskrivning och tentor.

Komvux hade gett mig en studieteknik som passade universitetsstudierna och jag var van att själv tillskansa mig faktakunskaper på biblioteket. På seminarierna diskuterades kurslitteraturen livligt och man förväntades att ta en aktiv del i diskussionerna. 

 

Share on Facebook Share on Twitter Epale SoundCloud Share on LinkedIn