chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE

En digital mötesplats för vuxenutbildare i Europa

 
 

Blogg

Jobbskuggning i Århus, Danmark, med fokus på hur teknik och interaktion kan uppmuntra besökare att ta till sig utställningars innehåll och bidra till ett livslångt lärande.

25/02/2019
av Anna Hadders
Språk: SV

I tre dagar, november 2018, fick jag möjlighet att jobbskugga på Mosegaards museum och i Den gamle by inne i Århus. Att få besöka dessa museer tillsammans med både producenter och tekniskt kunniga gav mycket inspiration att ta med hem. Jag är själv intresserad av hur vi kan arbeta med att göra utställningar mer ”tillgängliga” för alla åldrar. Hur interaktivitet lockar till att gå djupare in i utställningarnas budskap, oavsett om det handlar om tekniskt avancerade stationer eller till synes enkla men genialiska analoga utställningsgrepp. Jag har också erfarenhet av hur gärna utställningsbesökare gillar att själva synas, vill vara delaktiga och lämna avtryck i en utställning och fick även här inspiration till nya möjligheter.

Jag tror starkt på att möjligheten till ett livslångt lärande på museer förstärks stark av att vi som museer blir bättre på att berätta historier på många olika sätt. Att besökare minns mer när de får vara aktiva med sin kropp, inte bara genom att läsa text på en vägg. Men att även tillsynes enkla knep för att sätta oss mitt i en historia, istället för att vi står utanför som betraktare, har stark inverkan på helhetsupplevelsen. Och kanske måste inte allt handla om att lära utan att bara få uppleva och bli berörd. Att bli påmind om gamla minnen och genom dessa kunna förmedla en historia till en annan generation. Jobbskuggningen i Århus gav hur som helst många nya idéer.

Mosegaards kulturhistoriska museum är proppfyllt med teknik. Så mycket att man har stora separata serverrum till de olika utställningarna och rejäla kylanläggningar. Väl inne i utställningarna blir en som besökare nästan överväldigad över att nästan allt är tekniskt styrt. Men det är svårt att inte bli förförd av alla möjligheter. Hur man med ljus, filmprojektion och ljud kan berätta en magisk berättelse utifrån något som utan tekniken ser ut som ett slags blekt modelljärnvägslandskap. Med teknikens hjälp känns det nästan som om man är mitt i en saga. När den bleka modellen skiftade i färg mellan årstider och solens och månens vandring under dagen, var det lätt att sugas in i berättarröstens värld.
 

Det samma gällde för animationerna kring en gammal träkanot, vilka gav känslan av att man var i den miljö som beskrevs, istället för att stå och titta på ett främmande föremål i en monter. Tekniken i koppling till ett proffsigt berättande gjorde att det var mycket lättare för mig att ta till mig historien kring föremålet. Inte bara att det var ett gammalt föremål från en viss tid.

Där fanns också till synes enklare grepp som när man tittade ut genom ett gammaldags fönster där en skicklig mix av inspelad film med skådespelare och ett lager av animationer skapade en berättelse om livet utanför fönstret. I alla fall jag har mycket lättare att ta till mig en historia när jag får se den uppspelad och kan leva mig in i känslan från en svunnen tid, än om jag ”bara” får den till mig med föremål att titta på och skriven text. Detta är knappast exklusivt för mig, utan gäller säkert många besökare, såväl vuxna som barn.

Jag gillade också greppet med att jag som besökare fick ta del av hur det går till när man undersöker och bevarar arkeologiska fynd, eller historien bakom hur det gick till när man fann t ex den välbevarade Grauballemannen i en mosse. Tänker att det blir lättare att minnas historien kring ett så gammalt fynd, när man också får ta del av allt ståhej kring när fyndet uppdagades. Det blir liksom en tydligare och med begriplig koppling till den värld en själv lever i.

Ett annat exempel på ”bakominformation” var ett avancerat laboratorium, där besökarna fick ta del av olika metoder för att undersöka och bevara gamla föremål. Hur fungerar dendrokronologi? Hur kan man använda ultraviolett ljus för att upptäcka inskriptioner som inte avslöjar sig i vanligt ljus? Hur fungerar konservering av ett föremål? I olika avancerade stationer får vi som besökare själva sätta oss i rollen som föremålsantikvarie eller arkeolog.

Det blev mycket att ta in på en gång. Därför var det en positiv överraskning att plötsligt hitta ett vackert vilorum där vi kunde slå oss ner och smälta alla intryck.

Den gamle by gav en väldigt annorlunda upplevelse än Mosegaard. Här är huvudkonceptet ett antal autentiska stadskvarter med välbevarade miljöer från flera århundraden tillbaka. Överallt hjälper både personal och volontärer till med att ge besökarna känslan av att vara i historien, inte vid sidan om. Det som tilltalade mig mest var det kvarter som representerade min tidiga barndom. Här fanns ett helt kvarter från 1974 med allt från bageri, cykelverkstad, gynekologmottagning, frisersalong och TV & radio-affär till det lokala jazzhaket. Ovanför gatuplan fanns ett antal lägenheter där man kunde gå in och vara del av väl återskapade hem. Här kunde vi besöka kärnfamiljen, ensamma fröken, kollektivet, det strävsamma paret, så väl som den blinde mannen, kvinnan som blivit tvångsförflyttade från Grönland och arbetskraftsinvandraren från Turkiet. Miljöerna levandegjordes med t ex med tidstypiska radio och TV-inslag, möjlighet att lyssna på LP-skivor, men med hjälp av modern teknik i form av QR-koder och till och med tidstypiska krukväxter. Inget nytt, men det funkar.  När vi var där var dessutom alla lägenheter julpyntade, vilket gav särskild skjuts åt minnen att välla fram. Där fanns också fungerande telefoner med snurrskiva. Bredvid varje telefon låg en lista med telefonnummer. Utan att skriva vad som gällde visade det sig att det gick att ringa mellan alla dessa lokaler. Ett genialiskt sätt att få helt random museibesökare att interagera med varandra. En visste inte riktigt vad som skulle hända OM en försökte ringa och det kunde plötsligt ringa när en gick förbi en telefon. Men för den som vågade vara del av miljön blev minnet och känslan oerhört stark. Den där känslan av att slå ett nummer på en snurrande skiva, öppnade en dörr till sedan länge bortglömde minnen. Lysande!

Projicerade siluetter tillsammans med ljud är inget avancerat teknikmässigt, men väl så effektivt. Det användes t ex när man kikade in i badrummet i kollektivet och en man och en kvinna tog en dusch tillsammans, diskuterandes alldagliga saker. Men också hos gynekologen där en kvinna klädde av sig bakom ett förhänge. Med kroppsigenkänningsteknik gick det att prova tidstypiska kläder i kollektivet och att få se sig själv i olika frisyrer hos hårfrisörskan.

Ett sista starkt intryck gjorde besöket i den så kallade demenslägenheten. Här hade man byggt upp en lägenhet helt som om det fortfarande var 1950-tal. Lägenheten är ingen utställning en som ströbesökare kan titta på. Den användes enbart för förbokade grupper. Upplägget var att låta de besökande vara experter på en tid där de själva var i 20-30 års åldern. Varsamt blir de lotsande av en ”värd” som själv smälter in i miljön klädmässigt, en person kunnig på hur man bemöter och kan hjälpa dementa personer att minnas. När en grupp visats i lägenheten får de se sig omkring och värden ställer frågor där besökarna har svaren. Tillsammans ställer man till med kaffekalas och kanske sätter sig någon vid pianot och börjar spela. Besöken kan få även den mest tystlåtne dementa personen att leva upp för en stund, förflyttad till en tid de minns från sin ungdom. Effekten besöket har ger troligen inte bestående förbättringar på demensen, men har visat sig mycket uppskattad av deltagarna. Lägenheten kan även hyras av t ex en familj som vill fira en dement släktings födelsedag.

Jag kom, som ni kanske kan förstå, hem full av inspiration att dra igång nya projekt hemma på Regionmuseet Kristianstad.

Share on Facebook Share on Twitter Epale SoundCloud Share on LinkedIn