Hoppa till huvudinnehåll
Blog
Blog

Det digitala lärandets paradoxer

För tre år sedan avslutade jag en yrkeshögskoleutbildning i marknadskommunikation inom sociala medier. Ur ett "digitaliseringsperspektiv" känns det som en evighet sedan.

På utbildningen rådde en optimistisk konsensus kring digitaliseringen. De finurliga och innovativa teknikföretagen skulle göra livet enklare för alla. Som jag minns det hyllade samtliga lärare och föreläsare företag som Uber och Google, till synes helt okritiskt. 

Digitalisering av böcker

Året efter min examen, 2018, kom avslöjandet att företaget Cambridge Analytica hade samlat in personlig information om miljoner Facebookanvändare. Informationen ska bland annat ha hjälpt Donald Trump till makten i valet 2016. Sedan dess har varningarna för nätjättarnas framfart blivit allt fler. Vi får veta att vi har varit för naiva och blivit förblindade av deras smarta innovationer.

I höstas intervjuade jag Alastair Creelman, som arbetar på en stödenhet för högskolepedagogik vid Linnéuniversitetet och som dessutom är en tongivande person inom digitalt lärande. Intervjun gjordes via ett videosamtal. Jag satt i mitt kök i Stockholm, han på sitt kontor i Kalmar. Han talade också om synen på digitaliseringen för några år sedan jämfört med idag.

– Vi hade en väldigt optimistisk syn, vi trodde på alla löften från dessa teknikbolag att de öppnade nya möjligheter för ökad öppenhet och nätverkande i världen. Nu ser vi baksidorna med falska nyheter, näthat och en ökande kommersialisering och vi måste utveckla en mer balanserad inställning mellan möjligheter och faror, framför allt hur dessa företag använder våra data. Nu är man lite luttrad, mycket mer försiktig. Hur kan vi skapa en värld där det finns möjligheter till kollaboration utan att vi säljer vår själ? Det är en lite Faust-aktig känsla. Är det bra att vi lockar in studenter i den här världen? Bidrar vi till företagens vinstjakt genom att uppmuntra studenterna att använda dessa verktyg? Eller kan vi göra på något annat sätt, finns det andra verktyg som inte är så kommersiella?

Samtidigt sa han att de digitala medierna hade öppnat för fantastiska möjligheter i hans eget yrkesliv. Han har blivit ett välbekant namn inom digitalt lärande och lärt känna människor på många håll i världen.

– Jag skulle vilja att fler upptäckte möjligheten att komma ut i världen, att delta i digitala samarbeten. Du kan bo på minsta lilla ö och ändå delta, så länge du har tillgång till nätet. Du kan göra otroligt mycket. Det är inte tekniken som är hindret. Det är attityder, traditioner, inställningar. Man måste påverka folks inställningar till tekniken. Det handlar inte bara om knapptryckningar utan folk måste lära sig att umgås med hjälp av tekniken, så som vi pratar nu. Vi kan ju höra och se varandra.

Avhoppsfrekvensen på distansutbildningar är högre än på campusförlagda utbildningar, men det beror inte på leveransmetoden, menar Alastair Creelman.  

– Vi gjorde en studie som visade att det som är avgörande för avhopp är utbildningens kvalitet, pedagogiken. Det finns de som tror att distansutbildning handlar om att samla en hög pdf-filer eller powerpoints, lägga ut det på en plattform och låta folk göra allt själva. Det finns otroligt många dåliga distansutbildningar i alla länder som är endimensionella, det är bara envägskommunikation, självservering. Om du inte förstår någonting, synd om dig. Väldigt lite stöd, osynliga lärare. Det blir som det blir, folk hoppar av, de känner sig inte sedda. Men det går absolut att göra distansutbildningar, till exempel med ett sådant här verktyg som vi använder nu. Vad är det här om inte face to face? Jag har till exempel en nätbaserad kurs med åtta personer om några timmar, jag känner mig mycket närmare dessa deltagare än om jag träffar i klassrummet. Vi ser in i varandras ögon, vi gestikulerar, vi skrattar, vi har kul tillsammans. Det är sällan jag får den stämningen i ett klassrum, sa han.

Apropå det här med ”en hög med pdf-filer” talade Alastair Creelman också om att de digitala lärplattformarna borde vara roligare, med ett mer varierat utbud, till exempel både video och text.Till sist lyfte han fram emojis – nätets känslosymboler – och liknade dem vid ett vänligt leende eller en nick. Ofta talas det ju lite hånfullt om människors strävan efter att få många likes på sina inlägg i sociala medier, men Alastair Creelman vände på frågan:

– Många glömmer att på nätet behöver man dessa gillatecken och tummen upp och sådant. Om jag skriver ett inlägg i en debatt och ingen trycker på gillaknappen eller svarar, är det lika illa som när jag säger något på ett fysiskt möte och ingen reagerar. 

Han har nog rätt. Många fler fysiska möten kan ersättas av digitala dito, och det går att känna samhörighet med människor utan befinna sig i samma stad eller land. Kanske inte varje dag, men oftare än idag. Den dag när detta skrivs har jag till exempel arbetat ensam vid datorn och haft ett onlinemöte med min danska redaktör. Jag förutsätter att det kommer att bli fler sådana arbetsdagar, i dessa klimathot- och Coronatider.

 

Hela intervjun med Alastair Creelman finns här.

Foto: Geralt/Pixabay

Marja Beckman är frilansande skribent som skriver mycket om utbildning och livslångt lärande. Marja är även Sverigeredaktör på DialogWeb.

Login (0)

Logga in eller Registrera dig så kan du kommentera.

Want to write a blog post ?

Don't hesitate to do so! Click the link below and start posting a new article!

De senaste diskussionerna