Hoppa till huvudinnehåll
Blog
Blog

Det där med hållbarhet

Ibland känns det som en omöjlig spricka, den mellan hopplöshetens profeter och de nästan oändligt många små initiativ som görs i hållbar riktning. Jag kan känna att de i domedagskören som skriker högst använder detta som ursäkt för att inte göra något alls. Det är redan för sent, loppet är kört, vi har passerat point of no return.

Jag är inte expert. Jag vet inte om det är för sent. Jag vet att det är bättre att göra något, göra det man kan, istället för att ge upp. Det är inte samma sak som att jag tror att världen räddas för att jag äter mindre kött, sopsorterar, minskar på flyget, minskar på min konsumtion.

Jag gör det också för att jag mår bra av det. För att det känns som rätt sak att göra.

I det sammanhanget har jag svårt att förstå de mest högljudda. Varifrån kommer denna ilska? Har inte jag rätt att försöka, att göra det som känns bra? Vem är det bort ifrån? Vem skadar det?

Det är en ärlig fråga.

Inte en retorisk, som jag sedan kan snärtigt vända på ända för att visa hur fel du har, eller för hur fiffig jag är.

Överlag känns det som om diskussionen har kört fast, och blivit personfixerad, snarare än sakorienterad. Om det är så har vi gått vilse i det offentliga rummet.

Då kan jag undra om det här bara handlar om makt. Klimatfrågor väcker känslor, och det går att utnyttja. Frågan är komplex, och det går också att utnyttja. Som om det fanns ett vi och dem. Det finns ju faktiskt bara en planet, och den delar vi alla.

I Finland lever vi över våra tillgångar. Helt oavsett om du accepterar att en klimatförändring pågår, och att människan är delaktig i den, så konsumerar vi ändliga resurser snabbare än jorden hinner fylla på dem. Det är ohållbart, och kommer att leda till en krasch. Eller en förändring. Vår livsstil är helt enkelt inte hållbar.

Att ändra på det är inte lätt. Jag har i alla fall inte sett eller hört om några genomförbara lösningar. Kanske finns de, och jag har bara inte hittat dem, eller de har inte hittat fram till mig.

Jag misstänker att det inte finns några enkla, eller snabba lösningar. Om de fanns skulle de ha börjat genomföras, eller åtminstone diskuterats mycket mer i offentligheten. Jag hoppas förstås att jag har fel. Att denna känsla av vanmakt bara är en biverkning av vintermörkret.

För, på samma gång ser jag i mitt nyhetsflöde regelbundet exempel på saker som görs. Kommuner som samarbetar för hållbara lösningar. Fortbildningar inom fria bildningen för att skapa förändringsagenter, och kurser i ekosocial bildning. EUs gröna deal. Det nordiska samarbetets vision 2030, som helt utgår från 3 olika hållbarhetsperspektiv.

Om du vill kan du rynka på näsan och fnysa åt detta. Alldeles för lite, alldeles för sent. Fel saker. Fel aktörer. En vattendroppe i stormen. 

Kanske har du rätt, jag vet inte säkert.

Det jag kanske saknar är en gemenskap. En rörelse som skapar vågor, och som ger kraft åt deltagarna.

I slutet av  2020 skall Undervisnings- och kulturministeriet leverera en utbildningspolitisk redogörelse. Arbetet är i full gång, och processen innehåller en mängd olika komponenter. En av dem var ett heldagsseminarium i Helsingfors i mitten av januari där sakkunniga inom flera olika fält presenterade sina synpunkter på vår tids stora utmaningar. Jag kommer att skriva en längre rapport i ett skilt blogginlägg, men jag ville här plocka in resultatet av en del av vår workshop. I min grupp satt en kvinna från EK (sori, kommer inte ihåg hennes namn). Hon menade att vi saknar verktyg idag för att tala om de riktigt stora sakerna. Vi hakar upp oss på detaljer, eller börjar tjafsa som treåringar typ jo/nej. Eller så sätter hatdrevet igång.

Jag tycker hon har helt rätt. Klimatfrågan, och hela klustret av närliggande hållbarhetstankar känns svårt att närma sig. Den offentliga diskussionen fungerar inte. Vi har inte ens fungerande mötesplatser för att inleda samtalet.

Inom fria bildningen inleddes förra året en process som prövar att skapa en sådan mötesplats. Moa Thors, ansvarig för fri bildning på svenska och de svenskspråkiga gymnasierna i Helsingfors är en av förändringsagenterna. Så här förklarar hon själv i bloggen Livslärd vad det hela går ut på: https://livslard.blogg.hbl.fi/2019/11/27/agenter-i-farten/ 

En sak vet jag åtminstone. Det är bra att EPALE och andra håller igång diskussionen om hållbarhet, och om vad vi kan göra. Alternativet är mycket värre.

Hur tänker du, och hur agerar du?

 

Login (0)

Logga in eller Registrera dig så kan du kommentera.

Want to write a blog post ?

Don't hesitate to do so! Click the link below and start posting a new article!

De senaste diskussionerna