Den digitala utvecklingen går med rasande fart. För många är det en självklarhet att det finns digitala hjälpmedel, roliga, inspirerande eller uppmuntrande digitala aktiviteter för lärande, fördjupning och för att väcka intresse. Det är inte alltid lätt att följa med i utvecklingen och erbjuda den mest spännande teknologin i framkant av utvecklingen. På museer är detta en stor utmaning och en stor möjlighet. Jag arbetar på ett museum där vi har många diskussioner om vad vi vill göra och vad vi klarar av att göra både kunskapsmässigt och ekonomiskt. Vi har många ideer om Artificiell Intelligens, Augmented Reality och Virtual Reality, eftersom det erbjuder stora möjligheter. I Japan har man utvecklat vad mina medarbetare kallar ”flickvän på burk”, en artificiell flickvän som håller ensamma människor sällskap, skickar meddelanden och tänder ljuset innan man kommer hem så att man känner sig välkommen. Man kan se mer om detta här. 

Det är en teknik som skulle kunna nyttjas även för lärande. Som museum tänker vi genast att man skulle kunna ha en ”guide på burk” som skulle kunna följa besökarna runt och berätta om det man ser, svara på besökarnas frågor och ge dem fördjupningar just där de vill ha det. Eller för ensamma människor att helt enkelt få någon som sällskap vid museibesöket. Samtidigt som vi vet att det är just det mänskliga mötet som besökarna uppskattar. Det finns alltså fantastiska och spännande möjligheter samtidigt som vi frågar oss vad det är besökarna egentligen vill ha och vilka begränsningar som finns.  

En liknande Artificiell Intelligens direkt anpassad för museer presenterades under Bilmässan i Paris i början av oktober 2018. En tio meter hög Mona Lisa hade placerats utanför ett museum av ett bilbolag som ville lansera sin ”Intelligent Personal Assistant” som de börjar installera som ett röststyrt system i sina bilar för att hjälpa föraren. I detta sammanhang fick publiken ställa frågor till Mona Lisa i en mikrofon, frågorna visades på en skärm och Mona Lisa svarade. Det var frågor om hur gammal hon egentligen är och liknande som hade med konstverket eller konsthistoria att göra, men också frågor om vad hon tycker om att äta eller om hon har en pojkvän (hon har ingen pojkvän, det är så besvärligt på hennes tid när det inte fanns Tinder…). Det engagerade många människor i alla åldrar, och eftersom hon kunde prata franska tyska och engelska var det tillgängligt för många. Det fyllde funktionen att vara intresseväckande, vilket är en bra förutsättning för lärande, även om lärandeutbytet här kunde bli både seriöst och sakligt grundat som mer humoristiskt. Informationen man som besökare fick kunde också spänna över en rad ämnen, från vilket spännande system biltillverkaren har i sina bilar till frågor om konsthistoria.

Det är häpnandesväckande saker som kan åstadkommas med digital teknik. Men hur användbart är det egentligen för museer och andra som arbetar med lärande? Tekniken kräver ofta kompetenser som vi själva saknar, den måste uppdateras och underhållas ofta och den måste fungera – annars är det bättre att avstå för det finns inget tråkigare än att ha teknik som inte fungerar. Denna typ av investeringar skulle vara möjlig i basutställningar, men dessa byggs med en tidshorisont på 10-20 års hållbarhet, vilket det är svårt att tänka sig att denna teknik klarar utan att kännas fullkomligt föråldrad. Frågan för många organisationer som arbetar med lärande är därför inte hur vi ska kunna göra den typen av storslagna, omtalade digitala lösningar, utan hur vi ska kunna ta inspiration från dem och göra saker användbara i ett format som passar oss.

Google har lanserat en app där man kan ta en selfie av sig själv och så hittar den ett konstverk som liknar dig, genom teknik som känner igen ansikten och matcha  ditt ansikte med likheter i konstverk. I utställningen Århus forteller (Den Gamle By) har man tavlor, som likt Mona Lisa talar, men inte i interaktion med publiken, men med varandra, för att berätta sina historier. På Musée de l’Homme i Paris kan man stå framför en skärm som känner av hur du håller kroppen och försöka stå i samma position som människor som gör olika saker. Listan kan göras oändlig hur digital teknik används för att göra konst och kultur mer intresseväckande, spännande, engagerande eller begripligt. Samtidigt som andra museer medvetet väljer bort för mycket teknik, till förmån för mänskliga möten och för att det finns så mycket teknik i andra delar av samhället att det nästan är mer spännande att komma till en plats där det finns spännande interaktiva lösningar som inte är digitala. Det finns olika vägar att gå och olika förhållningssätt, men det är helt klart att vi måste följa utvecklingen och vara medvetna om vilka trender och möjligheter som finns, för att sedan kunna vara smarta och välja att göra något av detta på ett sätt som passar det vi arbetar med.

Anna Hansen är museichef för Regionmuseet i Skåne. Anna är historiker och lärare med lång erfarenhet av att arbeta med informellt och icke-formellt lärande på museer och arkiv. Hon har ett stort intresse för hur man kan nyttja informellt lärande genom kulturarvet för att nå olika målgrupper och vilka vidare effekter man kan uppnå genom att erbjuda lärande, så som bättre hälsa, motivation att komma vidare i livet, ökad livskvalitet och mycket annat.