chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE - Elektroniczna platforma na rzecz uczenia się dorosłych w Europie

Blog

Klimatet är konst(igt)

02/03/2020
przez Johanni LARJANKO
Język: SV

En helt vanlig torsdag i februari lyssnar jag på Elokapinas presentation på Ode i Helsingfors. Ute i världen är de mer kända som Extinction rebellion. När de blockerade gator och torg i London för snart ett år sedan, i april 2019, fick de medias uppmärksamhet. Jag tänkte då (och det gjorde nog många med mig) att det kändes som ett lite jippobaserat övergående fenomen. Desto mer visste jag inte om dem, hur de tänkte eller vilka de var. När jag såg evenemanget på Ode annonserat i mitt facebookflöde tänkte jag att nu kan det vara dags att försöka ta reda på om detta är ännu några dagsländor, och hur de resonerar.

Aktivism av olika slag åtföljs ofta av olika fördomar och förutfattade meningar. Vi ser för oss en viss typ av människa. Den som är beredd att gå ut på gatan och demonstrera för något, som är beredd att bli arresterad, kritiserad, uthängd och hotad på grund av sin övertygelse måste ha ett ganska starkt psyke. Det är lätt att skapa sig en bild av denna människa som lite utanför systemet, någon som är alternativ på många olika plan. 

Det som slår mig först av allt då jag hör på presentationerna är hur vanliga dessa människor är. Här talar vi inte om subversiva anti-etabjlissemangselement som hatar allt och alla. Rösterna är stillsamma, ledsna. Allting bygger på vad 99,7% av klimatforskarna säger, och har sagt länge. Vi ser en långsam förstörelse av vår planet. Där vissa inom miljörörelsen talade för djurens rätt, eller använde moraliska argument, talar aktivister inom Elokapina om mänskligheten. Vi är en del av helheten, och om vi fortsätter så här tar vi död på oss själva. Mycket har redan gått förlorat, och vi kommer inte att klara klimatmålen som det ser ut nu. Klimatförändringar fortsätter och kommer att bli mycket allvarligare. Vi befinner oss mitt i den sjätte utrotningsvågen av djurlivet på planeten. Mitt i allt detta, och trots de mörka molnen, måste vi göra något. Vi måste agera, för att inte fullständigt tappa greppet och ge upp. Det vi gör påverkar inte den globala process vi ser, åtminstone inte i nämnvärd omfattning. Trots det är svaret inte att sträcka upp händerna och ge upp, samtidigt som vi fortsätter konsumera upp smulorna. Det finns saker vi kan göra.

För att fånga debatten och påverka det offentliga samtalet använder rörelsen civil olydnad. Det är en beprövad metod som ju bland andra Greenpeace sysslat med i många år. Liksom Greenpeace utgår Elokapina helt från ickevåldsprincipen. Staten har våldsmonopol, och det går aldrig att få igenom förändringar genom våld. Så långt är det mycket som påminner om andra rörelser.

En skillnad är hur snabbt rörelsen växer. En annan finns i själva organisationsformen. Det finns inget medlemsskap, inga valda ledare, ingen centralstyrning. Både snabbheten och organisationsformen känns igen från klicktivismen och andra globala nutida fenomen. Men där andra nöjer sig med att diskutera agerar också Extinction rebellion. Organisationen verkar trots sin ostrukturerade form vara kapabel att genomföra också ganska stora och komplicerade aktioner. Kanske ser vi här en ny typ av folkrörelse. En som bygger på forskning och kunskap, en som diskuterar för att sedan agera. Och en som ser konst som ett avgörande element. Det sista kom som en överraskning för mig.

Det finns ett slitet talesätt som går ut på att man måste vara lite galen för att hålla på med sånt här (oavsett vad detta är), eller man måste inte vara galen för att jobba här, men det hjälper. Med det antar jag att man ofta menar att det kräver lite extra, att man är lite speciell. Det skapar samtidigt ett vi och ett dem. Elokapina säger sig däremot vara måna om att inte bli partipolitiska, och inte heller fördöma någon. Att känna skam ger kanske den första impulsen till förändring, men det är ingen hållbar känsla. Klimatskeptiker är snabba med att påpeka att skuldbeläggandet riktas åt fel håll då vi kritiserar varandra som individer för de val vi gör, eller inte gör.

Om Elokapina lever som de lär vet jag inte. Eftersom rörelsen till sin natur är så totalt decentraliserad finns det säkert variationer beroende på vad man är och vilka som är aktiva där. I detta finns (som alltid ) rörelsens potentiella styrka och svaghet koncentrerade.

Men det som jag främst får med mig är hur det att göra något, att engagera sig, är ett botemedel mot klimatångesten som drabbar mig (och många andra) allt hårdare. Känslan av att loppet är kört, det är försent, vi missade målet, är förlamande. Ångesten lättar när du aktiverar dig, när du gör NÅGOT, får vi höra där på Ode.

Dessutom, och detta var nytt för mig: har också konsten en viktig roll att fylla. Vi talar om samfundskonst, miljökonst, klimatkonst, konst som utgår från konsekvenser av de förändringar vi nu ser och lever i. Konsten har nästan alltid varit en spegel av sin tid. Klimat/miljö har varit ett tema för många under lång tid. Ändå är det slående att då jag besöker Köpenhamn för ett nordiskt möte kring vuxnas lärande, EU-agendan och Nordens vision 2030 så är museerna fulla av kommentarer och reflektioner kring just miljön. Jag sökte inte ut dem medvetet, utan gick på de utställningar jag var intresserad av. Oavsett om jag såg vårutställningen på Charlottenbourg, besökte Louisiana eller Arken såg jag samma sak. Klimatfrågan är stor inom konsten just nu. Där aktivister väcker medial uppmärksamhet och forskare deltar i debatten om vad vi behöver göra kan konsten bland annat väcka känslor och uppmuntra till processer.

Detta är inte det enda konst skall göra, det är alltför platt och smalt tänkt. Det måste också vara bra konst. En sådan är för mig genomtänkt, ibland provocerande, inte alltför tydlig, inte pekpinneaktig. Den får gärna utmana, testa gränser, ibland folkbilda. Den måste vara trogen sig själv. Konst lever inte i ett vakuum, utan är en del av vår samtid. När den är som bäst erbjuder den en plats för reflektion, upplevelser, känslor, tankar och diskussioner. Ungefär som jag tänker mig att det bästa inom det livslånga lärandet kan vara. Frågan jag nu ställer mig är om konst kan få den centrala roll i klimatfrågan som Elokapina talar om. Vad tror du, och hur tänker du?

Share on Facebook Share on Twitter Epale SoundCloud Share on LinkedIn