chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE

Elektronisch platform voor volwasseneneducatie in Europa

 
 

Blogs

Jag har (nästan) slutat att skratta åt särskrivningar

28/10/2019
door Marja Beckman
Taal: SV

/en/file/dyslexijpgdyslexi.jpg

Texten DYSLEXI på vägg

 

Jag har en bekännelse: Jag har ofta skrattat åt folk som gör särskrivningar och folk som inte kan stava ordentligt. Jag har tyckt att de som notoriskt skriver isär ord är slappa och alltför påverkade av det engelska språket.

Jag ska försöka sluta skratta nu.

I juni började jag jobba som redaktör på Läs&skriv, en tidning som ges ut av Dyslexiförbundet. Jag har lärt mig en hel del under det knappa halvår som har gått sedan jag började. Jag visste visserligen redan innan att det inte finns några samband mellan dyslexi och inlärningssvårigheter. Många med dyslexi har tvärtom ett ovanligt rikt språk. Det sägs att både Selma Lagerlöf och H C Andersen hade dyslexi.

Men ändå: Jag skrattade åt särskrivningar. Jag skrattade samtidigt som det gick en rysning genom kroppen av obehag inför tanken på att språket urholkas när folk inte kan skriva ordentliga skyltar och annan offentlig text. 

Nu förstår jag, bättre än tidigare, att det inte är så enkelt för alla att se när ett ord ska skrivas ihop.

På sätt och vis är det idag enklare än någonsin att leva ett vanligt, läsande och skrivande liv även om man har läs- och skrivsvårigheter. Det finns en uppsjö av hjälpmedel, både appar och smarta tekniska manicker. De flesta böcker finns inlästa genom Legimus från Myndigheten för tillgängliga medier. Det stora utbudet av ljudböcker borde också vara till stor glädje för läsintresserade dyslektiker.

Men för dem som fortfarande går i skolan finns ett stort problem: de nationella proven. Även om de flesta elever med dyslexi har rätt att läsa med öronen på vanliga lektioner, får de fortfarande inte ha stöd på de nationella proven. Det är just nu en av Dyslexiförbundets största strider.

Jag får ofta höra att grundskolan och ibland även gymnasiet är den svåraste tiden för dyslektiker. På många högskolor och universitet finns däremot stora möjligheter för en dyslektiker att genomföra sina studier.

Nyligen var jag på Dysleximässan som Dyslexiförbundet anordnar varje år. Jag talade bland annat med föreläsaren och rådgivaren Susanna Cederquist, som tilldelades Dyslexipriset 2019 på mässan. Susanna, som själv har dyslexi, vill framför allt lyfta fram styrkorna med dyslexi, utan att för den skull blunda för problematiken.

– Jag menar att många med dyslexi är duktigare på att avläsa helheten och tänka i bilder. Många arkitekter och uppfinnare har dyslexi, men dyslektiker finns förstås inom alla yrkeskategorier, sa hon när jag träffade henne strax efter prisutdelningen.

Journalisten och producenten Niklas Hyland, som även han har dyslexi, har gjort programserien Jakten på dyslexin åt Utbildningsradion. Där får vi möta flera kreativa människor med dyslexi. Kanske har de anammat ett annorlunda sätt att se på världen genom att de inte fungerar som majoriteten?

I likhet med Susanna Cederquist vill Niklas Hyland inte enbart prata om det positiva med dyslexin. När jag intervjuade honom i somras sa han så här om sitt program:

– De kända personerna är med för att ge tips och visa att det finns hopp. Med rätt sammansättning kan komma hur långt som helst. Problemet är det sociala trycket. Låt människor värderas för andra saker än deras förmåga att skriva snabbt och stava rätt!

 

Programmet Jakten på dyslexin finns på UR Play.

I våras skrev jag ett relaterat Epaleinlägg, om att ha autism.

Marja Beckman är frilansande skribent som skriver mycket om utbildning och livslångt lärande. Marja är även Sverigeredaktör på www.nvl.org/dialogweb

Share on Facebook Share on Twitter Epale SoundCloud Share on LinkedIn