chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE - Pjattaforma Elettronika għat-Tagħlim għall-Adulti fl-Ewropa

Blog

Initiativ till samverkan: Eldsjälar, direktiv uppifrån och strukturer

27/10/2020
minn Anna HANSEN
Lingwa: SV

I Region Skåne har man nyligen antagit en regional kulturplan. I denna betonas kulturens och konstens egenvärde. Idén om att konst och kultur är bra för människor och bör upplevas i sin egen rätt. Bara för att det är vackert, intressant, provocerande, trevligt, lugnande, inspirerande eller energigivande. Samtidigt finns skrivningar som betonar hur viktigt det är att föra in kulturen i andra sektorer i samhället, att samverka med andra. Liknande skrivningar finns säkerligen i många andra regioners planer och i planer på andra nivåer i samhället. Detta kan tyckas som en motsättning – kultur för nytta eller för nöje - men det är det inte. Kulturen gör nytta just för att den är ett nöje, vilket gör att kulturupplevelser är effektiva även i andra sektorer av samhället.

I undersökningar kring psykisk hälsa och kulturupplevelser visas att kultur kan vara en sak som hjälper personer med psykisk ohälsa tillbaka till ett välmående (t.ex. Hansen, ”Learning to feel well at Jamtli museum: A case study”, Journal of Adult and Continuing Education 2016:2). I utvärderingar av museers insatser inom SFI-undervisningen upplevs besök på museum som väldigt värdefulla. Aktiviteter som erbjuds gör att deltagarna anstränger sig för att kommunicera, lär känna de andra i gruppen på nya sätt och får en större förståelse för det ställe de lever på (t.ex. Bäckström och Grut ”Vi har alla något att lära i denna verksamhet. SFI på Jamtli"). I det pågående projektet Craft Go, medfinansierat av Interreg Öresund-Kattegatt-Skagerack, arbetar parterna med mikro-företag som genom att använda kulturarvet får hjälp att skapa ett mervärde kring sitt företag eller sina produkter. Företagarna får lära sig att skapa en berättelse kring produkten, eftersom museer är duktiga på berättande, de får hitta produktens, platsens eller företagets historia i arkiv och samlingar och plötsligt är deras produkt inte en bland många, utan en speciell produkt genom att den knyts till en bakgrund, plats, tradition. Listan på exempel på lyckade projekt och satsningar kan göras lång. Och det är det som är problemet.

Dessa lyckade satsningar kommer ofta till stånd som projekt. Ofta får kulturinstitutionerna anstränga sig för att hitta någon att samarbeta med inom utbildning, näringslivsutveckling, regional utveckling, hälsosektorn, socialtjänsten, fångvården eller vilken sektor man nu vill samarbeta med. Sällan kommer andra sektorer och bjuder in kulturinstitutionerna till samverkan och projekt. För medan kulturen, i planer på olika nivåer i samhället, ständigt får uppdraget att samverka med andra sektorer, vara till nytta för andra, bidra med kultur i alla områden i samhället, är det ytterst sällan andra sektorer får uppdraget att samverka med kulturen. Tänk om räddningstjänsten fick ett uttryckligt uppdrag att samverka med kulturarvsorganisationer; Vilken förståelse räddningstjänsten skulle ha av kulturarvets betydelse nästa gång en kyrka brinner och tvärt om hur kulturinstitutionerna skulle förstå hur de bättre ska kunna skydda och förebygga om någonting skulle hända med samlingarna. Om utbildningsorganisationer får i uppdrag att samverka med kultursektorn skulle fler pedagogiska program utformas i samverkan mellan skolor/utbildning och kulturorganisationer, och fler elever och studenter skulle besöka museer, arkiv, konsthallar, teatrar eller konserter. Ensidigheten i uppmaningarna att samverka gör samverkan svår, får den att bygga på intresserade personer och eldsjälar, snarare än att strukturer skapas långsiktigt. Detta gör att det blir många projekt. En lagom lång tid man kan förbinda sig att samverka. Fantastiska idéer och initiativ fungerar några år efter projektet avslutats, därefter dör de ut när de engagerade personerna går vidare till nästa projekt eller finansiering saknas. En vilja till hållbarhet och långsiktighet finns, men är svår att upprätthålla. Men med uppdraget om att samverka fortsätter försöken, många personer inom hälsovården, i utbildningssektorn, inom företagsutveckling med mera fortsätter få glädjande, fantastiska upplevelser av kultur i olika former – kultur som är till glädje och njutning för individerna, men som är till nytta för samhället med aningen kortare vårdtider, starkare företag som får ett mervärde genom sin produkts historia och storytelling, elever och studenter som får minnesvärt lärande. Så kulturen kämpar på, fortsätter tränga sig på hos alla andra politikområden, för vi vet att kulturen gör gott och är till både nytta och nöje. Men tänk om andra sektorer, till exempel lärandesektorn, i högre grad skulle börja efterfråga kulturens medverkan i sin egen verksamhet, vad skulle vi inte kunna åstadkomma då?

Anna Hansen är museichef för Regionmuseet i Skåne. Anna är historiker och lärare med lång erfarenhet av att arbeta med informellt och icke-formellt lärande på museer och arkiv. Hon har ett stort intresse för hur man kan nyttja informellt lärande genom kulturarvet för att nå olika målgrupper och vilka vidare effekter man kan uppnå genom att erbjuda lärande, så som bättre hälsa, motivation att komma vidare i livet, ökad livskvalitet och mycket annat.

Share on Facebook Share on Twitter Epale SoundCloud Share on LinkedIn Share on email