chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE - Pjattaforma Elettronika għat-Tagħlim għall-Adulti fl-Ewropa

Blog

Kompetens som inte märks

27/12/2019
minn Johanni LARJANKO
Lingwa: SV

Det var inte många år sedan, men det känns ibland som om det var en evighet. 2011 lanserade Mozilla konceptet med Open Badges (ofta översatt som kompetensmärken på svenska). Tanken var, och är, enkel. Vi lär oss i många olika miljöer och sammanhang, och en hel del av detta syns ingenstans. Skolvärldens traditioner väger tungt, och för många är skolbänken den enda platsen för inlärning, och betyg det enda beviset. Men världen utvecklas. Nya möjligheter sticker fram hakan, en del ifrågasätter värdet av att hålla fast vid strukturer som utvecklats under hundra år, och anpassats efter industrisamhället. Kompetensmärken hör till kategorin nykomlingar som har potentialen att omforma vår syn på lärande. Så hur har det gått? Efter att ha varit i rampljuset i snart 10 år har kompetensmärken fortfarande inte lyckats slå igenom i det allmänna medvetandet. Formell utbildning, certfikat och betyg dominerar alltjämt vår syn på lärande och gruppen som jobbar med att använda och utveckla kompetensmärken fortsätter att vara marginell. Varför är det så?

 

3, 4, 5 eller 8

 

Den offentliga diskursen kring vår nutid är att den präglas av osäkerhet och föränderlighet. Media är förtjust i olika framtidspåståenden typ att 60% av alla jobb idag kommer att vara borta om X antal år. Andra ifrågasätter siffrorna, men inte förändringen. Det har fått många att diskutera hur vi ska hantera att vi inte vet, men gärna skulle vilja veta. Samhällsplanering, dimensionering, skattesatser, investeringar, allt hängs upp på prognoser. Om vi inte vet något om hur det blir kan inte vår samhällsapparat fungera. Så har vi disruptionsråd i Danmark, offentliga utredningar, framtidsscenarier, visioner och strategier. I Finland arbetar en parlamentarisk arbetsgrupp som bäst med att fundera ut framtidens kontinuerliga lärande. Arbetet faciliteras av SITRA och skall vara klart om ett år. Jag förväntar mig bland annat rekommendationer, samlade forskningsresultat och lägesbeskrivningar.

 

Om du googlar på förändringsstrategier hittar du många olika förslag till modeller. De kan innehålla 3,4,5,6 eller 8 steg. De heter saker som Change management stages, the 4 phases of an effective change management plan eller 8 steps to implementing succesful organizational change, och annat i den stilen. För den osäkre kan det te sig lugnande att det verkar finnas en metod. Att vi kan hantera framtiden.

 

Det bygger förstås på att att vi vet vart vi vill. Vi är konservativa till naturen, och förändring är tungt. Jag tror att vi som arbetat med kompetensmärken ofta varit mer upptagna av möjligheterna och att utveckla tekniken, och mindre av att bereda vägen för förändring. Kanske har vi tagit för givet att fördelarna och möjligheterna syns så bra att vi inte behöver sälja in dem. Kanske inser vi inte priset som förändringen för med sig. Om vi alla lär oss överallt och hela tiden, till vad behöver vi skolor och universitet? Om allas lärostigar är individuella, hur skall vi behålla sammanhang och gemenskap i samhället?

Där jag ser möjligheter ser andra hot. Vi tittar på samma sak, men lägger märke till helt olika detaljer. Då är det inte så konstigt att vi har svårt att förstå varann ibland.

Share on Facebook Share on Twitter Epale SoundCloud Share on LinkedIn