Lärandets tid
Hösten är lärandets tid. En ny termin, ett nytt skolår. Snart fylls också klassrummen igen, efter en lång tid av distansundervisning. Frågan är vad vi har lärt oss under pandemin. Har det varit ett enda långt undantag där inget riktigt fastnat, eller har vi lyckats använda tiden till att reflektera, till att djuplära? Har vi lärt oss att öppna burdörren?
Alla avbrott i rutinerna är egentligen också alltid en möjlighet att ta ett steg tillbaka, att känna efter. Vi lever i en intensiv tid. Kalendern är full eller överfull. Det är jobb, privatliv, lärande, familj, den egna utvecklingen och allt ansvar som kräver din uppmärksamhet. Dagar, veckor och månader sveper förbi, många nästan utan att lämna några avtryck i dig. Jag kommer sällan ihåg vad jag gjorde förra veckan. Blicken är fast riktad framåt. Mot nästa utmaning. Nästa prestation. Och dessutom: vem vill blicka bakåt, lärande handlar ju om utveckling, framtid, och nya möjligheter.
Så kom den globala pandemin, och allt stannar. Ingenting är längre självklart. Allt kan ifrågasättas, bytas ut, byggas om.
Det visar sig att bara för att allt kan ifrågasättas så leder det inte automatiskt till att de faktiskt gör det. Andra saker påverkar min förmåga att kritiskt granska mina livsval och det liv jag lever. Så är det till exempel ett långt avstånd mellan tanken att jag vill leva mer hållbart och hur vardagen ser ut. Tanken finns där, och viljan, men något saknas. Kanske en spark i rumpan? Kanske en ännu starkare klimatångest. Jag tror vi människor är lata till naturen, vi gör mest bara sånt som vi måste. Och vi lever i ögonblicket. Under pandemin har det känts tydligt. En dag i taget, en timme i taget. Långsamma och tidskrävande processer glider lätt mellan fingrarna.
Det svåra i att fånga en tanke
Tillvaron känns märkligt flytande. Jag har svårt att få fast i saker, och tankar. Det är ingen bra utgångspunkt för lärande. Antagligen skulle jag behöva lära mig att meditera, eller annars komma på något sätt att ge tankarna utrymme och en chans att växa. Trots att jag tror på lärandet som en process handlar så mycket i vardagen om att prestera. Fast jag tänker på lärandet mer som ett maraton än ett 100-meterslopp beter jag mig ofta som om det gällde att springa fort. Det i sin tur leder till att jag lätt fastnar i detaljer. Nära till hands finns också den lömska tanken att bara de här sakerna är avklarade, DÅ skall jag minsann sätta mig ner och reflektera, vila ut, njuta, tänka. Även om jag är fast i rutiner där jag inte ger mig själv tillräckligt med utrymme så tänker jag också på pandemin med värme. Jo, du läste rätt. Det har varit jobbigt, svårt för många. Sjukdomarna och dödsfallen som följt i pandemins spår är inte att leka med. Och samtidigt. Den rensar kalendern från alla resor och alla konferenser. Möten och seminarier blir kortare då de virtualiseras. Plötsligt får jag tid över. Vad använder jag den till?
Att fortsätta som förr
Den första tiden använder jag till att jobba ännu mer. Luckorna som uppstått fylls snabbt igen. nu finns det inte längre några gränser mellan jobb och privatliv. Nätet gör det möjligt att fastna i arbete dygnet runt. Dessutom finns det inte mycket annat att göra. Allt är stängt, och vi lever isolerat.
Efter en tid känner jag hur ohållbart det är att leva så. För det är ju så här: jobbet tar inte slut. Du blir aldrig färdig. Om du är ambitiös och vill åstadkomma saker måste du vara uthållig. All förändring tar tid, liksom lärande tar tid. Så jag övar mig i det långa perspektivet. Försöker höja blicken.
Det sista året har hjälpt till.
Rutinen som smög in
I ärlighetens namn måste jag erkänna att alla de rutiner som jag vuxit in i de senaste åren har smugit sig på. Jag har sällan gjort medvetna val, utan saker har hänt, och jag har anpassat mig. Efter en tid har jag inte ens ifrågasatt varför jag gör som jag gör. Lager på lager, till bubblan känns ogenomtränglig.
Hur bygger du ditt liv? Känner du att du är i kontroll, eller är du bara passagerare?
Pandemin öppnade ekorrhjulets bur. Därute sken solen på gröna ängar. En frisk vind blåste bort spindelväven ur mina ögonvrår. En annan värld skymtade, rent konkret.
Så jag inledde med att trampa på ännu hårdare.
Varför lär jag mig egentligen?
Sist och slutligen handlar det om vad vi vill. Är lärande något vi samlar på oss i evighet, något vi skall prestera för att känna oss tillfredsställda?
Eller tror vi på riktigt att lärandet är en process som också hjälper oss att växa som människor? I så fall borde det inte vara så svårt att öppna burdörren på nytt och njuta av utsikten. Eller hur?
