chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE - Eiropas Pieaugušo izglītības e-platforma

Resurss

Nätlärandets utveckling: Från flexibelt lärande 1.0 till flexibelt lärande 3.0

Valoda: SV

Publicēja Ingemar SVENSSON

I ökande utsträckning och i allt snabbare takt börjar aktörer på olika nivåer i utbildningsvärlden på allvar fundera på hur morgondagens pedagoger, inte minst de som främst är fokuserade på att utveckla ett högkvalitativt kollaborativt lärande, kan tänkas ta till sig moderna tidsanpassade lärformer och i sin pedagogik använda sig av sociala media, som verktyg och som plattform för lärande. Aktörer framför allt i svensk folkbildning, utvecklade sina former för nätbaserat samverkanslärande i samband med och som en effekt av statliga utvecklingssatsningar under 90-talet. I mycket begränsad utsträckning har dock, i folkbildningen liksom hos andra aktörer inom området vuxnas lärande, på senare år förts diskussioner i termer av informellt nätbaserad lärande med bas i sociala media. I begränsad utsträckning har man ställt frågan hur sådana lärformer på ett positivt och utvecklande sätt kan tänkas vara kopplade till och leda vidare från de vid det här laget väl prövade formerna för icke-formellt lärande. En teoretisk begreppsgenomgång i vilken vi också försöker begripliggöra nätlärandets utveckling kan därför kanske vara på sin plats.

Det internetbaserade lärandets historia är kort. På det stora hela taget har det inte funnits mer än i drygt 20 år. Den nätpedagogiska utvecklingen har under denna tid varit mycket snabb, på allra senaste tiden och i synnerhet just nu, kan man nästan kalla den revolutionerande snabb. Tyvärr har inte denna utveckling haft genomslag överallt. Delar av den formella vuxenutbildningen befinner sig till viss del fortfarande på den nivå vi nedan kallar Flexlärande 1.0.

 

 

Flexlärande 1.0

Flexlärande 2.0

Flexlärande 3.0

Teoretisk bas

Behaviorism/
Kognitivism

Social konstruktivism

Konnektivism

Pedagogisk ansats

Förmedling

Deltagande

Icke-hierarkiskt Nätverksstöd

Verktyg

Webbkurs/LMS

Gruppbaserad lärplattform

Webben som plattform Sociala media PLE

Produkt

Webbaserat lärande

Gemensamt genererad produkt

Onlinebaserad användargenerad produkt

Lärandeform

Formellt lärande

Icke-formellt lärande

Informellt lärande

 

 

I modellen ovan har jag försökt tydliggöra vad som karakteriserar de olika modellerna för nätlärande.

Flexlärande 1.0

Det vi kallar flexlärande 1.0 baseras på en förmedlande modell. I grund och botten handlar detta om till nätet anpassade korrespondenskurser av klassisk Hermodsmodell. I ett sådant system erbjuder man ett innehåll (content) för individers lärande eller kompetensutveckling. Vi talar alltså om ett system som förmedlar utbildningar till vuxna med ett i stort sett givet faktabaserat kunskapsinnehåll. Utifrån förutbestämda läroplaner ”överförs” en volym ”kunskap” till den studerande. Enkelt uttryckt formulerar läraren, och lyfter sedan, en given volym fakta och relationer mellan fakta från sitt eget huvud och sänker ner samma volym i huvudet på den i huvudsak passivt mottagande deltagaren. I grund och botten baseras detta ”lärande” på klassisk behaviorism, stimuli och respons, detta i kombination med enkel memorering. Innehållet presenteras vanligen som kurser och sammanställs i utbildningsportaler. Studierna sker helt i egen takt. Den studerande är som regel ensam med ett på förhand bestämt kursupplägg upplagt på webben. Inte sällan erbjuder kursanordnaren kollaborativa verktyg, som forum, wikies etc, för den som så önskar, men sådana möjligheter till gemenskapslärande förblir i allmänhet kosmetika eftersom grundupplägget bygger på självstudier och eftersom den totala friheten i tid gör att ingen studerande vid något tillfälle, annat än rent slumpmässigt, befinner sig på samma ställe i kursen, läser i samma takt som någon annan och har skäl att söka stöd hos någon helt främmande studiekamrat. En stödjande näthandledare kan finnas närvarande men servar då i allmänhet en alltför stor mängd deltagare. Verktyget är den traditionella webb-kursen, med material och handledning upplagt i en given och ”stel” form, ofta erbjuden tillsammans med andra kurser samlade i särskilda kursportaler, så kallade Learning Management System (LMS). I flexlärande1.0 förekommer i princip inget innehåll skapat av medverkande utan läromaterialen är prefabricerade, som regel av stora undervisningsproducenter. Bortsett från de uppenbara kortsiktiga fördelar som den totala friheten i tid skapar för deltagaren torde enda rimliga skäl till denna dominans vara att den, av naturliga skäl, är extremt billig.

Flexlärande 2.0

1995 sjösatte staten ett jätteprojekt (DUKOM) där 100 miljoner kronor satsades på att genom innovativa projekt utveckla nya former för nätbaserad utbildning och nätlärande för aktörer inom området vuxnas lärande, (Högre utbildning, formell vuxenutbildning och folkbildning). När Folkbildningen, icke utan viss skepsis och ruelse, med projektmedel härifrån började utveckla nätbaserat lärande var den modell som vi ovan kallar 1.0, för de allra flesta folkbildare, helt otänkbar. Folkbildningspedagogikens starka betoning av det lärande mötet och det demokratiska deltagandet, var en förutsättning för att utveckla och arbeta med nätbaserade kurser och studiecirklar. Teoretiskt var detta förhållningssätt förankrat i den sociala konstruktivismen, med dess grundtanke att all kunskap bara kan konstrueras i den lärandes eget huvud, men i ett socialt sammanhang och i samarbete med andra. Läraren eller studiecirkelledaren får i det kollaborativa lärandet rollen som handledare, men fortfarande med ett ansvar för att organisera, strukturera och processleda grupper av aktiva deltagare. Intressant att notera att den sociala konstruktivismen de senaste 15-20 åren och fram tills nu har varit en dominerande teori om lärande bland pedagogiska forskare. Även EU – kommissionen betonar social konstruktivism och kollaborativt lärande som viktiga utgångspunkter för nätlärande i det program för Life long learning som i dag kallas Erasmus+.

Folkbildningens aktiva utvecklingsarbete på detta område under andra hälften av nittiotalet och första hälften av tiotalet var betydande och genererade ett internationellt intresse. Kollaborativt, gruppbaserat lärande kräver helt andra verktyg än den självstudiecentrerade och stela webbkursen. Aktörer som ville satsa på denna form av lärande valde att använde lärplattformar som var byggda för samverkan, som FirstClass och Moodle. Sett i backspegeln var det ett gott val, inte bara för att dessa plattformar stödjer ett gruppbaserat asynkront lärande utan också eftersom de kunde upphandlas kollektivt och därmed bli en ekonomiskt möjlig lösning även för små, lokala och resurssvaga aktörer. Administrationen av dessa plattformar kunde dessutom delegeras och kunde förstås av pedagogen själv vilket innebar att nätläraren/ledaren med en mycket begränsad fortbildningsinsats, tekniskt kunde ha makten över sina egna nätrum, vilket självklart var mycket viktigt för en pedagogik som bygger på att ”lyssna” till deltagaren och på att snabbt kunna ställa om även kursrummens struktur. Att sedan denna typ av specifika och av varje organisation erbjudna och inlåsta plattformar, i en tid när den öppna webben blir mer och mer attraktiv och betydelsefull som rum för lärande, så småningom kommer att tappa allt mer av sin betydelse som plattform för pedagogisk verksamhet är en annan sak.

Till skillnad från i modellen 1.0 deltar deltagarna aktivt i den modell jag kallar 2.0. Friheten i tid är delvis begränsad, att lära tillsammans och samtidigt är högt prioriterat. Läraren är här ersatt av en handledare, ämneskunnig men också med en gedigen kunskap i, och erfarenhet av, hur man i demokratiska former leder kunskapsprocesser i möten på nätet. Kurser inom 2.0 anordnas av aktörer som också bestämmer vilka som får delta i den aktuella kursen. Som regel finns en kursplan, en struktur för hur kursen och kursmaterialet ska se ut, utlagd redan från början även om en viss öppenhet ofta finns för förändringar både i upplägg och i material. Någon läroplan bestämd av staten finns inte och någon examination sker inte i kurser inom ramen för 2.0. De bidrag och de material som produceras av de medverkande tillsammans med handledaren inom nätgemenskapens olika processer tillskrivs ofta stort värde och återanvänds inte sällan i nya kurser och nätcirklar.

Flexlärande 3.0

Men nu händer något radikalt nytt. Internet öppnar, genom sin snart astronomiska mängd av information och genom den växande mängden av lätt tillgängliga verktyg för navigation och kollaboration, möjligheter för vuxnas lärande som vi aldrig sett tidigare och som är nästan hisnande i sitt perspektiv.

När vi talar om Flexlärande 3.0 lämnar vi ett icke-formella lärande och rör oss istället i ett nätbaserat informellt lärande. Den bärande teorin här är Konnektivism (se George Siemens Connectivism: A Learning Theory for the Digital Age), en teori som ser lärandet som en integration av principer för kaos, nät och komplexitet. Individens utveckling ses som en process som sker inom en rad olikartade miljöer med skiftande centrala inslag som inte helt kontrolleras av den enskilde. Utvecklingen sker därför till del utanför oss själva genom att vi ”ansluter” till olika funktioner, inte minst genom media och informationssamhället. Att kunna navigera i kaos, att kunna utveckla egna former för att själv eller tillsammans med andra, tolka och förstå processer och tendenser, att genom att kunna hantera informationsflöden och informationssignaler, skapa mening i en värld som ständigt förändras, blir viktigare för vår överlevnad och utveckling än att bara ha fullt fokus på att söka kunskap i, av akademisk eller annan erkänd auktoritet, bejakad litteratur i traditionell bokform. I denna värld av vuxnas lärande har läraren, om han/hon ens finns, ingen avgörande roll och kan möjligen ersättas av en handledare eller snarare en moderator. Någon miljö för lärandet är inte på förhand given. Den lärande är inte längre beroende av utbildningsanordnares instängda plattformar utan kan själv skapa sin Personliga Lärmiljö (PLE), hitta arena, välja verktyg för sitt lärande, välja var han/hon hittar material och välja tillsammans med vilka han/hon vill samverka i sitt lärande. Utvecklingen av sociala media och olika typer av enkelt hanterbara gratisapplikationer på nätet möjliggör en utveckling till stora delar på individens egna villkor. Likt 2.0 präglas miljön i 3.0 av att de medverkande under en process genererar innehåll till den onlinemiljö inom vilken de verkar, men i 3.0 sker detta till stora delar utan stöd och hjälp av lärare eller cirkelledare. Det mest slående exempel på detta är naturligtvis Wikipedia, av somliga sedd som ”massans seger över eliten, kollektivets demokratiska triumf över mediamakten” (se James Surowiecki, The wisdom of crowds). Men i det mindre formatet kryllar nätet och främst sociala media även av informella communities, hundratusentals- eller snarare miljoner mötesplatser där människor lär tillsammans utan att fråga om lov och utan hjälp av organiserade utbildningsanordnare. Det framtida livslånga lärandet får genom Flexlärande 3.0 helt nya kvaliteter, det informella nätbaserade eller nätberoende lärandet kan nu bli i verklig mening kontinuerligt och anpassat efter var och ens behov. Gissningsvis kommer vi i en snar framtid även att se allt fler kombinationer av formellt, icke-formellt och informellt lärande med sin bas i internet och med ett ökande inflytande för vad vi här kallar flexlärande 3.0. I en helt ny kursform, MOOC, Massive Open Online Course ligger det i en del fall nära till hands att se goda kombinationer av det vi beskrivit som flexlärande 2.0 och det informella lärandet i flexlärande 3.0. En sådan MOOC, med en stark betoning på samverkanslärande var det digitala skollyftet, en informellt organiserad och genomförd fortbildning för främst ungdomsskolans lärare. Även andra nya pedagogiska möjligheter växer fram som stöd för en validering av kunskaper och kompetenser som uppnåtts i det informella lärandet. Open badges, ett slags digitalt intyg att samla i en open badges backpack med andra badges till vad som kan bli en intressant, nydanande och öppnande kompetensprofil i ett samhälle som hela tiden söker nya förmågor på nya områden

Men här finns också skäl att se upp. De resursstarka aktörer som säljer ”lärande” är i allra högsta grad kvar på banan när vi pratar om Flexlärande 3.0. En MOOC kan vara starkt grundad i kollaborativt lärande men den kan också vara mer eller mindre en ren självstudiekurs anordnade i mängd inte minst av amerikanska högstatusuniversitet, där konnektivistiskt tänkande är långt borta och där man snarare, om än på en mycket hög statusnivå, är på väg tillbaka till vad jag i denna artikel kallar flexlärande 1.0.


 

Resursa autors(-i): 
Ingemar Svensson
Publicēšanas datums:
Ceturdiena, 10 Novembris, 2016
Dokumenta valoda
Resursa veids: 
Raksti
Valsts:
Share on Facebook Share on Twitter Epale SoundCloud Share on LinkedIn