chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE

Eiropas Pieaugušo izglītības e-platforma

 
 

Emuārs

Behovstrappan och uttrycksbehoven

30/11/2019
Marja Beckman
Valoda: SV

/lv/file/rulltrappalitenjpgrulltrappa_liten.jpg

rulltrappa

Första gången jag hörde talas om Maslows behovstrappa skulle jag skriva en artikel om en skola för en extra utsatt grupp elever.

Abraham Maslow var en amerikanska motivationsforskare som levde 1908–1970. Hans behovstrappa är en förenklad, triangelformad modell som går ut på att våra mänskliga behov har fem olika trappsteg. Det nedersta steget handlar om våra mest primära behov, som mat, vatten, sömn och syre. På nivå två finns trygghet och en stabil vardag. På nivå tre finns gemenskap med andra människor. När alla dessa behov är tillfredsställda kan vi nå nivå fyra och börja längta efter uppskattning från andra. Nivå fem handlar om självförverkligande, att få möjlighet att utnyttja alla sina resurser, sin fulla potential. Maslows tes var att vi inte kan tänka på självförverkligande förrän vi nått upp för alla trappstegen. Eleverna på skolan jag besökte kämpade nere på de första och andra trappsteget. Det var poängen som läraren jag intervjuade ville få fram. 

Maslows behovstrappa har kritiserats för att den saknar empiriskt stöd, bland annat av psykologiprofessorn Lennart Sjöberg. (Läs mer i denna inte helt nya artikel i Föreningen för Vetenskap och folkbildnings tidskrift Folkvett)

Samtidigt är behovstrappan en effektiv modell för att förstå sina privilegier. Du kanske har ett tråkigt jobb, men du har i alla fall mat, trygghet och människor omkring dig.

Om man vill kan man också placera in behovstrappan i utbildningssystemet. Yrkesutbildningar ligger längre ner på trappan, dem läser man i huvudsak för att få ett jobb och försörja sig. Mer bildande eller konstnärliga kurser hamnar högre upp på trappan. Men när jag börjar tänka på det här trasslar jag in mig och riskerar att ramla in i den tröttsamma debatten om huruvida utbildning ska vara nyttig eller bildande och utvecklande för människan. Jag bestämmer mig för att det inte går att ställa dessa faktorer mot varandra. De har alltför olika syften.

Just nu läser jag en kurs i kreativt skrivande på distans. Kursuppgifterna lämnas in och kommenteras via en digital plattform. Universitetet har två fysiska träffar per termin. Det är väldigt givande. Majoriteten av mina kursare är mellan ungefär 30 och 60, och alla har helt olika yrken till vardags. Där finns ingenjörer, apotekare, lärare, kommunikatörer och kyrkogårdsvaktmästare. Vi är väldigt olika och skriver väldigt olika, men förenas av vårt gemensamma intresse. Flera av de andra talar om hur brödjobbet slukar all tid, att de längtar efter mer tid för sitt skrivande. 

Att nå sin fulla potential betyder för mig att en människa får möjlighet att visa vem hon är och använda alla sina förmågor så att även andra har glädje av dem. En människa som accepteras och uppskattas för den hon är och gör saker som hon finner meningsfulla blir med all sannolikhet en gladare och friskare människa. Det vinner hela samhället på.

Jag kanske har tur som inte behöver kämpa för min överlevnad, men jag tror inte att jag hade varit helt utan uttrycksbehov om jag hade varit otrygg och hemlös. Är inte behovet av att uttrycka sig och finna mening viktigare än så? 

Och jag tänker på alla konstnärer som nådde sin fulla potential redan i unga år och sedan dog alldeles utblottade, eller åtminstone utbrända. Nej, ju mer jag funderar över den där behovstrappan, desto mindre tror jag på den. Vi människor är helt enkelt mer komplicerade än så.

Marja Beckman är frilansande skribent som skriver mycket om utbildning och livslångt lärande. Marja är även Sverigeredaktör på www.nvl.org/dialogweb

Share on Facebook Share on Twitter Epale SoundCloud Share on LinkedIn