chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE

Ηλεκτρονική Πλατφόρμα για την Εκπαίδευση Ενηλίκων στην Ευρώπη

 
 

Ιστολόγιο

Känslor för fördjupat lärande

14/04/2019
από Anna HANSEN
Γλώσσα: SV

När man har en känslomässig reaktion aktiveras många olika ställen i hjärnan, vilket visar på det komplicerade i känslorna. Samtidigt vet vi att när man blir känslomässigt engagerad så lär man sig bättre, eller minns bättre de saker som skapade känslan. Nätverket för känslor i hjärnan är tätt sammankopplat med de områden som aktiveras då vi skapar mening, enligt psykologen Maria Gendron. Att arbeta med känslor kan därför vara ett sätt för dem som arbetar med lärande på olika sätt att fördjupa lärandet, öka förmågan att minnas något eller att skapa engagemang. Museer försöker på olika sätt skapa känslor genom ljud, ljus, färger och rummets uttryck, eller genom berättelser eller föremål som lyfts fram på olika sätt. Känslor kan vara både positiva och negativa, men oavsett om man blir glad, överraskad, ledsen eller arg så gör känslorna att man engageras på ett sätt som ger en starkare upplevelse.

Känslor, och att engagera genom att använda känslor, var temat för konferensen Connected Audience som hölls i Berlin tidigare denna månad, och att bli känslomässigt engagerad är också ett grepp som några av stadens museer – medvetet eller omedvetet – använder sig av.

På Judiska museet i Berlin är hela huset en konstinstallation som på olika sätt visar på den judiska historien. Arkitekten Daniel Libeskind har skapat tomma delar som symboliserar mellanrummen då det inte funnits judar i samhället. Det gör att hela huset skapar en eftertänksamhet och också viss förvirring då det inte är en traditionell struktur för att hitta runt i museet. Det finns också en mindre mängd föremål som berättar olika historier. Ett av dessa föremål är ett brev som skrevs av en familj som just kommit fram till koncentrationslägret Theresienstadt. De skriver till sina släktingar att resan gått bra, de hade oroat sig för sin baby på den besvärliga resan, men han verkar ha det bra och ler i sömnen. Det är ett brev som är skrivet i positiv anda, men kort därefter skickades de vidare Auschwitz där de dödades. Att läsa deras aningslösa och hoppfulla brev gör att man blir sorgsen och kanske också slås av den manipulation och maktlöshet som fanns i förintelsen. Det personliga skapar ett känslomässigt band som ger ett större engagemang och hågkomst än att veta hur många som dog, där varje person blir en obegriplig siffra.

En helt annan upplevelse är Deutches Historisches Museum som har en utställning om demokrati. Där finns det många stationer där man efterfrågar besökarnas åsikter och övningar där man måste samarbeta. En station kräver att två personer samarbetar för att med fyra snören styra en krok som fiskar upp små plattor som har påståenden skrivna på sig som man sedan förväntas ta ställning till.  Där är det den sociala interaktionen som skapar glädje genom att man gör någonting tillsammans. Det som blir kvar i minnet därefter handlar om glädjen i att uppleva något tillsammans med den man besöker museet med. Där är det inte nödvändigtvis innehållet i påståendena som gör det bestående intrycket, utan känslan av att museet och utställningen var trevlig och att man hade en fin upplevelse där.

Så oavsett vilken känsla som uppkommer så gör den upplevelsen djupare. Museiforskaren John Falk har i sin forskning följt upp personers besök på museer en lång tid efter att de varit där. Han berättade i ett föredrag på konferensen i Berlin om några av dessa. Det som blev tydligt var att även om det gått flera år efter besöket var det olika saker som engagerade folk känslomässigt som var det de mindes och kunde berätta om, antingen att man hade det bra på museet för att den man kom i sällskap med hade en positiv upplevelse, eller för att man blev berörd på något sätt. Därför är det viktigt att tänka in känslor som en del av utformningen när man skapar lärandeupplevelser.

Som museum vill vi naturligtvis styra besökarnas känslor i viss mån. Det är bra om de känner glädje, sorg, att saker är vackra, påminnelse om saker de upplevt, tillhörighet och så vidare, men kanske vill vi undvika att de blir uttråkade, rädda, allt för ledsna eller arga över det vi presenterar? Är det ens möjligt att styra besökarnas känslor eller veta vilka känslor de får när det besöker oss? Det är ett dilemma och en fin skiljelinje mellan att erbjuda en tillrättalagd upplevelse och att lämna frihet och utrymme för tolkning och individernas förhållningssätt och reaktioner.

Det är svårt att utvärdera de känslomässiga reaktionerna hos deltagare eller besökare. Det finns en del verktyg, som ”Russell’s grid som försöker se på olika skalor hur exalterad man är respektive om upplevelsen är trevlig eller otrevlig, eller ”Geneva emotion wheel” som identifierar 20 känslor, som en del av talarna på konferensen hade använt sig av, men som ändå är problematiska på olika sätt, eftersom personen som tar ställning till vilka känslor som upplevs måste medvetandegöra dessa och ha ett språk för att uttrycka dem.

Om man frågar besökarna om deras känslor tenderar de i första hand att beskriva sin attityd till utställningens ämne eller design, inte vad de egentligen kände. Andra försök har gjorts att mäta fysiologiska tecken på känslor, men även med den metoden är svårt att med säkerhet säga vilka känslor det rör sig om. Det verkar också vara så att olika personer får olika känslor och för olika saker. Det är därför väldigt svårt för ett museum, eller andra lärandeorganisationer, att arbeta strukturerat med känslor som grund för engagemang. Kanske ska vi nöja oss med att veta att några personer känner någonting? Vi kanske inte kan styra eller mäta vilka känslor, utan nöja oss med att genom observationer av och kommentarer från besökarna konstatera att det uppkommer känslor som därmed leder till en fördjupad upplevelse för besökaren, oavsett om de blir glada, sorgsna, upprörda eller arga. Det viktiga är att vi har med känslorna som en viktig del när vi planerar och utformar lärandeupplevelser för våra målgrupper.  

Ytterligare en viktig aspekt är att ge besökaren eller den som deltar i lärandeupplevelsen verktyg för att kunna hantera känslorna, så att man inte bara överger dem med övermäktiga känslor, utan också funderar på vad vi vill att de ska göra som en konsekvens av sina reaktioner. Ett exempel på detta kom från Naturhistoriska museet i London, där man hade en utställning om korallrevens död. Där såg man det som väldigt viktigt att på slutet ge besökarna hopp genom att informera om vad som gjordes åt problemet och hur man själv kan bidra.

Mina slutsatser av det viktiga temat med känslor och lärande är att det är en viktig del i alla lärandeupplevelser och vi behöver vara medvetna om betydelsen av det känslomässiga engagemanget. Det är viktigt att utforma upplevelser som engagerar känslomässigt för att ge dem som lär sig mening, och därefter övergå till ett intellektuellt engagemang för fördjupad förståelse. Men vi måste också blicka framåt och bidra till att se handlingsmöjligheter. Känslor är ett starkt verktyg i lärandeprocessen, samtidigt som det är svårt att använda.

 

Anna Hansen är museichef för Regionmuseet i Skåne. Anna är historiker och lärare med lång erfarenhet av att arbeta med informellt och icke-formellt lärande på museer och arkiv. Hon har ett stort intresse för hur man kan nyttja informellt lärande genom kulturarvet för att nå olika målgrupper och vilka vidare effekter man kan uppnå genom att erbjuda lärande, så som bättre hälsa, motivation att komma vidare i livet, ökad livskvalitet och mycket annat

Share on Facebook Share on Twitter Epale SoundCloud Share on LinkedIn