chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE

Internetplatform for voksenuddannelsesområdet i Europa

 
 

Blog

Berättelser från Tanzania

20/09/2019
- Lisa Carlsson
Sprog: SV

Deltagarna på vård och omsorgsutbildningen på Klarälvdalens folkhögskola berättar om sina upplevelser av att förlägga sin APL på barnhem och sjukhus i Tanzania. Projektet genomfördes via programmet Atlas. Klarälvdalens folkhögskolan har genomfört ett Atlas planeringsprojekt, samt tre Atlas praktik program i Tanzania under 4 års tid. 

 

Berättelser från Tanzania.

 

Efter ett år av förberedelser var det äntligen dags, 7 av tjejerna på vård och omsorgskursen skulle förlägga sin sista APL  i Arusha, Tanzania.

Känslorna var blandade, rädsla, pirr i magen, förtjusning, förväntningar… hur ska alla intryck hanteras?

Tidigare deltagare som gjort samma resa kom till klassrummet och informerade om sin upplevelse och jag som handledare berättade om mina många resor, människor jag mött, kulturer, upplevelser, händelser som man inte kan förstå om man inte varit med.

Vi som gjort dessa resor säger alla samma sak, det är som om att vara medlem i en hemlig klubb där bara de som varit med och upplevt kan ha förståelse för vad man varit med om. Finns inget sätt att berätta, få människor att förstå hur det faktiskt är. Man måste uppleva på plats. Det finns ingen som gjort dessa resor som ångrar dem, däremot säger en del av dem att det är det bästa de gjort.

 

Tack. Av hela mitt hjärta för att vi fick möjligheten att göra vår sista praktik i Afrika. En dröm jag haft i så många år, att få besöka Afrika och vara där och få ta del av den kulturen och få göra någon skillnad. Om inte mycket, bara att få vara där och ta del av alla intryck. - Caroline

 

Hela den här resan har varit en fantastisk, skrämmande, uppvaknande upplevelse. Vi har skrattat, gråtit och skrattat så vi gråtit, det har varit många känslor under de här veckorna, men det har också varit en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. – Marie

 

Vi landade på Kilimanjaro flygplats på fredagskvällen, redan där börjar den nya världen, ny rutiner ett bemötande som du inte varit van vid tidigare. Jag har förklarat att här lämnar vi kontrollen på tid, inget blir som du förväntat dig när det gäller att hålla tider, bara det är en stor omställning för oss. Nu får vi hålla i vårt bagage om inte alla hjälpsamma människor ska bära det åt dig för en liten slant, det är mycket att hålla reda på. I tullen kommer de ihåg oss från förra projektet vi genomförde, så pass ovanligt är det med besök från Sverige som ska göra sin praktik. Personalen är mån om att göra ett bra intryck, de uttrycker sin tacksamhet och säger att de hoppas att vi ska hjälpa till att utveckla landet. Redan där har ribban höjts för oss, förväntningarna är stora. Det är vi inte vana vid, att vi som vanliga människor förväntas kunna göra skillnad.

 

Deltagarberättelse om sitt första möte med Tanzania… Planet landar, vi går ut i mörker, känner en tryckande värme. Människor och gamla maskiner överallt som hanterar vårt bagage. När vi kommer in i tullen är allt bakvänt, vi måste visa upp våra boardingpass för att komma in i terminalen, när vi fyllt i visumansökan och stått i kö i en timme så fick vi ställa oss i en ny kö och fylla i samma ansökan igen, ingen visste vad vi gjorde. Efter många stämplar och fingeravtryck och förhör om vad vi skulle göra i landet så blev vi insläppta. Har aldrig blivit så granskad och kollad i hela mitt liv, det var hemskt, men väldigt nyttigt. Jag fick en helt annan syn på hur människor som inte ens kan gå in i en affär hemma i Sverige utan att bli uttittad och dömd som tjuv på förhand måste känna sig. 

 

Väl framme hos värdfamiljen, i en liten by utanför Arusha börjar vi packa upp alla väskor vi har med oss, barnkläder, sjukvårdartiklar, förband, blöjor, tandborstar, handdukar osv. Allt prickas av och listas inför våra olika besök.

 

När vi kommit iordning börjar vi planera veckan tillsammans med vår projekt-manager Peter, första dagen, söndagen ska vi se oss omkring i omgivningarna och ta en tur till en Masajby nära Ngorongoro. Det blir en riktig rivstart på resan och vi försöker förbereda oss så mycket vi kan. Vi plockar med några väskor med barnkläder och stannar efter vägen och köper mat. Vi åker i ett stort terrängfordon, vägarna är dåliga efter monsunen som pågår. Vi kör fast och medan Peter påkallar några Masajer som är ute på vandring och ber dem om hjälp att lyfta upp bilen ur lermassorna så fortsätter vi till byn till fots. Vi måste hinna fram till byn och tillbaka till en förhoppningsvis fungerande bil innan solnedgången.

 

Deltagarberättelse från den första Masajbyn.

Vi skulle bli hämtade kl 10 på morgonen så vi satt färdigpackade och väntade, kl 14 kom de. Vi stannade efter vägen och köpte mat med till Masajerna. Efter en tid kom vi ut i riktig ödemark, vägen försvann och vi skumpade runt i bilen. Vägarna är totalförstörda efter monsunen och det dröjer inte allt för länge tills vi kört fast. Eftersom klockan redan var så mycket så fick vi börja gå för att hinna fram. Vi gick och gick och gick ute på stäppen och tillslut kom vi fram till byn. Det var nästan overkligt att se de små lerhyddorna, De var så vackra, både hyddorna och människorna med sina färgglada tyger och stora smycken. Vi togs emot av en man på över 80 år, hans sju fruar och barn och barnbarn. Han fick ta emot alla gåvor.

Vi kunde med en snabb överblick se att hälsostatusen inte var den bästa, undernäring, vitaminbrister, svåra sår. Tillgången till rent vatten och sanitet var obefintlig. Många av oss grät när vi mötte blickarna på de hungriga barnen. Det var en oändlig tacksamhet från dem när de fick mat och kläder och sjukvårdsartiklar. De sjöng och dansade för oss, när vi gick hem så fick vi en get med oss i gåva som vi skulle slakta när vi kom hem eftersom solnedgången redan börjat och vi var tvungna att ge oss av. Vi ville inte ha geten, tyckte de behövde den bättre än oss, vi lyckades tillslut avstyra det hela och låta geten stanna i byn.

 

På måndagen började praktiken och vi togs emot på sjukhusen och barnhemmen.

De sjukhus vi var på låg alla i anslutning till Arusha, ett var alldeles nybyggt. Gemensamt sjukhusen emellan var att de saknade utrustning, och att den utbildning sjukvårdspersonalen har är basal, det saknas kunskap och resurser när det blir svåra komplikationer. Mödradödligheten var hög, på ett av sjukhusen i centrum hade 11 kvinnor avlidit under det första kvartalet i komplikationer under och efter förlossning. Risken för att dö under en förlossning i Tanzania är mer än hundra gånger så stor som i Sverige. Dessutom finns det många som inte åker in till klinikerna utan förlöser hemma i byarna dör ingen hjälp alls finns att få vid komplikationer.

Efter en förlossning fick tre kvinnor dela säng, anhöriga kom med mat och hjälpte till att tvätta en gång om dagen. Ingen möjlighet till ultraljud då maskinen inte fungerade. Den kvinna som var chef på förlossningen uttryckte att detta är sjukvårdens största utmaning, att de inte har material för undersökning och diagnosställning. Borgmästaren kom till ett av sjukhusen och berättade för oss om utmaningarna, där mödradödligheten är ett viktigt mål de jobbar med för att sänka antalet dödsfall. Sida gör stora satsningar i områden för att utbilda sjukvårdspersonal, att det ska finnas filmer och information tillgängligt digitalt, men då gäller det även att det finns tillgång till internet vilket är en av Tanzanias stora utmaningar ute på landsbygden.

 

Ormbett är även ett problem i Tanzania, Världshälsoorganisationen WHO kallar de dödliga ormbetten för världens största dolda hälsokris, ormbett tar en människas liv var fjärde minut. Nu vill man arbeta för att halvera antalet dödliga ormbett fram till 2030. Förutom att utbilda sjukvårdspersonal har nu Världshälsoorganisationen även inlett utbildningar där man får lära sig vad man själv kan göra för att undvika att bli ormbiten, utbildningen ska spridas ut på landsbygden. Förutom att många dör, så blir det andra komplikationer, invaliditet. Framtiden blir påverkad av ett enda bett. Betten går att behandla, om det finns utbildad personal och tillgång till ormserum, vilket är det största problemet. Och blir man biten ska man ta med sig ormen för att fastställa vilken orm det är man blivit biten av.

Serum är omständligt att producera, man injicerar det i djur som sedan bildar antikroppar som man bildar serumet av, en kostsam procedur. Detta gör att sjukhusen ofta inte har råd att ha serumet. Bor man ute på landsbygden och det tar lång tid att få hjälp leder det ofta till att man får amputera, och då måste det finnas kunnig personal på plats.

 

På barnhemmen är utmaningarna andra, många av barnen är föräldralösa eller har föräldrar som har någon form av ohälsa vilket gör att de inte kan ta hand om sina barn under dagarna utan där barnhemmen fungerar som en plats dit barnen kan komma och få mat och delta i aktiviteter. Många av barnhemmen erbjuder även lektioner för de äldre barnen där barnen får lära sig läsa och skriva.

 

På de barnhemmen vi var på så var hälsostatusen bland barnen ganska bra, det fanns rutiner för att upptäcka förekomst av hiv, de barn som var hiv infekterade fick medicinering. För att de inte skulle känna sig eller bli utsatta så pratade eller behandlade man inte barnen öppet. En utmaning är lunginflammation som är den sjukdom som dödar flest barn under fem års ålder i världen. Det finns olika virus och bakterier som orsakar lunginflammation men en bakterie som orsakar många sjukdomsfall är pneumokocken. Den kan även ge infektioner som öroninflammation eller hjärnhinneinflammation.

Ofta sätts antibiotika in redan vid förkylning för att förhindra att andra sjukdomar ska uppstå, vilket leder till att många barn blir resistenta mot antibiotikan.

 

Mycket av deltagarnas arbetsuppgifter var att se till att barnen får i sig näring, hålla sår rena, hjälpa till vid medicinering, tvätta och aktivera barnen utifrån de förutsättningar som fanns.

 

Så här berättar en deltagare om sitt första intryck av barnhemmet:

 

När jag klev ur bilen möttes jag av en flock med barn från 3 år och uppåt. Alla sprang mot mig och skrek och sträckte sig efter mina händer. De höll krampaktigt fast och om någon annan försökte ta deras plats, drog di sig inte för att ilsket slå tillbaka. Det vara andra gången jag grät. När jag såg de bedjande ögonen, de lortiga händerna, trasiga skorna och rinnande näsorna. Då förstod jag hur bra våra barn här hemma har det.

Maten lagades i ett litet uppmurat skjul, över öppen eld. Den huvudsakliga födan var bönor och ris. De hade även kor men de gav inte så mycket mjölk, anar att de ska bli mat så småningom. Känlsan är slitande att man inte kan göra så mycket, mest se till att allting flyter på. Helst skulle man vijla ta med sig barnen hem, det gör ont att lämna dem och inte veta hur livet kommer att fortsätta. ..

 

 

Deltagarna genomförde 4 veckors praktik, den hade gärna varit ännu längre, men barn och familj väntade hemma i Sverige. Alla uttrycker att det de sett och de kunskaper de tillgodogjort sig under sin APL i Tanzania kan inte jämföras med något annat. Deras kulturkompetens har utvidgats och de har fått en förståelse över hur olika förutsättningar vi har beroende på var i världen vi bor. De har även en ökad förståelse för hur männsikor som kommer från andra länder reagerar på sjukvården i Sverige, de känner sig bättre rustade nu inför sitt arbete inom hälsa och sjukvård. 

 

Lisa Carlsson, Biträdande rektor Klarälvdalens folkhögskola

/en/file/img0357jpgimg_0357.jpg

 

 

 

 

Share on Facebook Share on Twitter Epale SoundCloud Share on LinkedIn