chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up home circle comment double-caret-left double-caret-right like like2 twitter epale-arrow-up text-bubble cloud stop caret-down caret-up caret-left caret-right file-text

EPALE

Електронна платформа за учене на възрастни в Европа

 
 

Блог

Tämj monstret och använd sociala medier för lärande

11/02/2019
от Marja Beckman
Език: SV

/bg/file/skarmavbild2019-02-11kl103556pngskarmavbild_2019-02-11_kl._10.35.56.png

Skärmavbild, meddelande om Fabrizio Brambilla
Vad tänker du när du hör begreppet ”sociala medier”? Tänker du på beroendeframkallande det är? Tidsödande? Ytligt? Eller roligt och användbart?

Kanske lite av alltihop. I höstas skrev jag om mina upplevelser av att undervisa seniorer i sociala medier. Flera av kursdeltagarna var skeptiska och rädda för att blir övervakade. Då skrev jag: ”[Sociala medier] är knappast någon välgörenhet: Själva affärsidén är att samla in så mycket information om människor som möjligt, för att kunna sälja reklam till dem. Dessutom är de sociala medierna designade för att vi ska stanna kvar och bli beroende av gillamarkeringar och annan respons.”

Då och då kommer rapporter från personer som har varit med och utvecklat sociala medie-plattformarna och som idag varnar för dem. Dessa personer ångrar bittert de monster de skapat, monster som splittrar mänskligheten. I en artikel i svenska YLE citeras Facebook-investeraren Sean Parker: ”Facebook har lyckats genom att utnyttja en sårbarhet i det mänskliga psyket”.

Jag håller helt med om att det finns många faror med sociala medier och tycker att det skulle vara bra om fler människor blev bättre informerade om källkriktik och hur algoritmer fungerar. De flesta Facebook-användare har nog fått meddelanden att man inte ska acceptera ”Fabrizio Brambilla” eller någon annan skum typ som kan hacka din Facebook-profil. Trots att sajter som Viralgranskaren och Internetstiftelsen jobbar hårt med att sprida saklig information om källkritik är det alltid några som går på bluffen. Jag har dock noterat att det bland mina Facebookvänner är uteslutande personer som är 40 år eller äldre som skickar mig den typen av kedjebrev. Det ger mig hopp om den yngre generationen.

Sociala medie-skeptikerna säger ofta att deras flöden bara består tråkiga människor som lägger ut selfies och bilder på sina frukostar. Då brukar jag säga att de ska gå med i Facebookgrupper om ämnen som du är intresserad av. Om du gillar och kommenterar sådant som de tycker är intressant kommer algoritmerna snart att förstå att du inte är intresserad av din före detta kollegas frukost.

I de Facebookgrupper som har tydliga riktlinjer för gruppmedlemmarna och moderatorer som varnar och stänger av dem som bryter mot reglerna finns enormt stora möjligheter att dela med sig av kunskap, diskutera och kommunicera med likasinnade. Idag är Facebookgrupper ett viktigt medel för opinionsbildande. Ett aktuellt exempel är gruppen Tågsemester som nu har vuxit från 4000 till 50 000 medlemmar på ett år.

I januari intervjuade jag bland andra My Malmeström-Sobelius som har varit engagerad i föreningar sedan barndomen och som i unga år blev verksamhetschef på den bostadspolitiska organisationen jagvillhabostad.nu. Senare var hon också generalsekreterare på LSU, paraplyorganisationen för Sveriges ungdomsorganisationer. Min frågeställning handlade om huruvida det engagemang som tidigare fanns i föreningar har flyttat till sociala medier. Det stämmer till viss del. Vissa nyare rörelser har startat i sociala medier och sedan vuxit till etablerade organsationer, till exempel Fatta som arbetar mot sexuellt våld, och Missing people, som organiserar sig för att söka efter försvunna personer. Få traditionella föreningar kan ens drömma om det genomslag som Fatta och Missing people har fått genom sin synlighet i sociala medier.

My Malmeström-Sobelius  berättade också om hur det var i sociala mediers barndom, för ungefär tio år sedan:

– Jag jobbade på Jagvillhabostad.nu när Twitter kom till Sverige. Det är alltid kul att testa nya saker för att se om det är något att ha. Det första året kände nästan alla som var på Twitter varandra, och när de hade träffar, ”Tweetups” dök alla upp! Ingen hade träffats i verkliga livet förr. Det var högt och lågt, man kunde vara både generalsekreterare och någon som bara var intresserad av innehållet, det var ett lätt och snabbt sätt att kommunicera och det ledde till samarbeten utanför de sociala plattformarna.

Det som hon beskriver är det jag önskar att sociala medier fortfarande var. Kanaler för snabb och användbar kommunikation där alla är jämställda och där det är kutym att hålla en trevlig och civiliserad ton. Om sociala medier används så kan vi tämja monstret.

Text: Marja Beckman

 

Hela intervjun med My Malmeström-Sobelius kan läsas här.

 

Marja Beckman är frilansande skribent som skriver mycket om utbildning och livslångt lärande. Marja är även Sverigeredaktör på www.nvl.org/dialogweb

 

Share on Facebook Share on Twitter Epale SoundCloud Share on LinkedIn